Tyckt, tänkt och tecknat...

Men det där är ju jag, tänker jag när jag läser  SvD-artikeln om sk. högkänsliga människor . Den skulle jag vilja hålla upp framför alla - kanske främst min man - som tycker att jag ibland är för långsam och defensiv, när jag borde vara snabb och impulsiv, som han. Högkänslighet tycks vara ett  nedärvt personlighetsdrag hos en femtedel av befolkningen. Via artikeln kan man  klicka och komma till ett snabbtest . Högkänslighet tar sig t.ex. i uttryck så här: R ikt inre liv, lätt att bli uppjagad,  undviker situationer som överväldigar,  känslighet för höga ljud. Forskaren  Elaine Aron   säger: " Jag brukar skämta och säga att om man alltid är väldigt noga med att lokalisera nödutgången när man går på bio, blir man lätt stämplad som neurotisk – till den dag det faktiskt börjar brinna. Då uppfattas man i stället som väldigt smart." Jag gillar hennes slutkläm på artikeln:  " I vår kultur uppfattas högkänslighet ofta som något negativt, men såväl omgivningen som de högkänsl

Kanske är det för att jag en gång i tiden skrev en c-uppsats om samhällsklimatet i rasbiologins kölvatten. Om den tidens likriktning och förakt för svaghet. Jag har hur som helst väldigt svårt för när arbetsgivaren eller någon annan agerar överjag och säger åt mig vad jag ska göra på min fritid. På förra jobbet hade vi diskussioner om vad friskvårdstimmen - den förmån som bestod i en timmes friskvård på betald arbetstid - egentligen fick bestå av. Chefen och ledningen avsåg "pulshöjande" aktiviteter och inget annat. Jag undrade varför. Om poängen är att de anställda ska bli friskare och därmed arbeta bättre (vilket det förstås är), så är det väl inte självklart att det är just pulshöjande aktiviteter som är lösningen för alla och envar? Jag ville t.ex. kunna ta en längre promenad för att rensa tankarna och se saker ur nya vinklar, och räkna det som friskvård. Och tänk om någon skulle må allra bäst av yoga, besök på ett konstmuseum eller av att lyssna till musik? Visst har

Storstockholm är hemma för mig. Med sitt nervsystem av busslinjer och tunnelbanesträckor, stadskärnor och förortscentra, viadukter och industriområden, skogspartier och sjöar. Jag tycker mig förstå mig på geografin, topologin. Varför en korvkiosk ligger där den ligger och inte hundra meter åt ett annat håll. Det känns självklart. Kroppen har på något sätt lärt sig var de stora trafikflödena går, vart snön blåser på vintern, vart smältvattnet rinner på våren, hur solen står på sommaren. Så är det inte med andra landsdelar. Där marken kan vara platt och vidsträckt utan några markanta kännetecken medan hus och lador ligger utslängda på ett osorterat sätt, oavläsbart. Fast Göteborgsområdet kan jag längta till ibland, där har jag varit tillräckligt mycket för att känna igen mig här och där. Och tillräckligt lite, för att romantisera. Där finns den goa dialekten, där finns ett tydligare "vi" och där finns Havet, med sin hisnande uråldrighet. Och så har de Backa teater . Under

Så här såg det ut idag, efter gårdagens snöstorm. Vi hade el och alla kom hem i tid, bara lindrigt blåfrusna, så vi hade tur.

För några dagar sedan... Idag Tillbringat ett par veckor nu i yllepolo, fleecetröja och halsduk. Fetvadd i öronen. Halstabletter, hostmedicin, näsdroppar, pappersrulle och värktabletter inom räckhåll. Kommunicerat via handskrivna lappar och e-post. Det värsta var nätterna i början. Dagarna gick väl an, men nattvak i ångest är inget för mig. Otillräckligt med sömn, hostattacker från helvetet. Jag hostade så mycket att en muskel i bröstet krampar, känns som knivstick mellan revbenen så fort det sätter igång. Borde förmodligen ligga och vila hela tiden, men har svårt för det. Varit pigg i huvudet åtminstone några timmar varje dag. Och det funkar förresten inte att ligga ner i längden med hosta och ont i kroppen, det blir etter värre. Ja, du känner säkert igen det. Det är för jäkligt att inte vara frisk. Vid andra besöket på vårdcentralen konstaterade läkaren lunginflammation. Så det blev antibiotika. Nu har jag i alla fall inte ont och andnöd längre.  Är bara oändligt trött.  Och

BUSungen är en av mina favoritböcker som tonåring. Förra veckan hittade jag den igen i hyllan och läste den för min elvaåring. Buskul. Faktiskt, hon tyckte det också. Jag har alltid älskat språkglädjen och tonen i den. Även om sjuttiotalsslangen ibland är svår att begripa. Herregud, pratade man verkligen så? Vi beställde sedan raskt uppföljaren via den fantastiska köp- och säljsajten Bokbörsen . Ett digitalt antikvariat. Men de senaste dagarna har det inte blivit någon högläsning. Inget prat alls, faktiskt. Är förkyld och kan inte använda rösten. Släpade mig iväg ner till Apoteket för att inhandla Nyodex, ett gurgelvatten som brukar hålla det halsonda stången (ett av många bra tips från svärmor). Och jo, jag fick till slut tag i den trots att jag glömt bort vad det hette, kunde släpa mig hem igen och börja gurgla. Men jag funderar fortfarande på vad det var för fel på apotekaren. Enligt namnbrickan var han utbildad, men han uppträdde förvirrat, besvärat och verkade inte förstå vad ja

Det finns viktiga saker i livet...och så finns det Viktiga saker. Man kan försöka bota sin hosta, boka radonmätning och bära stödstrumpor, men i längden är det något annat som håller en vid liv... 

Charmigt, rörande, skrämmande. "From Sammy with love" på Stockholms stadsteater är - precis som Angels in America - en påminnelse om att vita medelklassextiotalister som jag växt upp mitt i ett förtryck. Man har haft vissa fakta, men inte orkat förhålla sig. Hört en del, men förträngt för att det skaver mot bilden av hur man vill att det var. Som att blandäktenskap var förbjudna i 30 amerikanska stater in på 60-talet. Man har ju sett dokumentärer och bilder av Martin Luther King och av Rosa Parks och Ku Klux Klans lynchpatruller. Men att följa Sammy David J:r livsresa i den här föreställningen är att förstå något av hur det kändes att aldrig få leva ett vanligt liv, hur berömd man än blir. Att t.ex. inte kunna ta med sin nyblivna vita fru (svenska Maybritt) på resor mellan olika framträdanden, för att de riskerade fängelse bara genom att visa sig tillsammans. Drabbande blir det för att skådespelarna Karl Dyall och Rennie Mirro väver in sina egna erfarenheter av diskrimineri

I min bokcirkel har vi just avverkat 'Konsten att vara kvinna' av Caitlin Moran. Vi behövde stärka oss efter Strindbergs 'En dåres försvarstal'. Det blir alltid härliga samtal och alla bidrar med en tolkning, en vinkel som öppnar ögonen på nytt och gör att vi alla kan se boken från olika perspektiv. Jag är så himla glad att jag ringde runt till några vänner som ville vara med, att fler för mig okända hakade på, så att vi kom igång med de här bokträffarna. Det är verkligen en kick varje gång vi ses. Både att prata, vara rörande eniga eller upprört oeniga om böckerna vi läst och att få lära känna varandra på detta långsamma, avslappnade sätt. Vi lagar inga pretentiösa middagar utan ses över en fika bara. Böckerna köper jag på nätet, via Adlibris eller Bokus . Hur snabbt och smidigt som helst. Oftast finns de redan i pocket och kostar nästan ingenting. Finns de inte i pocket ännu får man en anledning att utmana sig själv och läsa den på engelska, vilket jag gjort några g

Att se dagens Rapport på SVT var att upptäcka alla fördämningar brustit, att det som en gång (kanske) var ett hyfsat gott och rättskaffens samhälle helt har krackelerat, en gång för alla. Först kontanthanteringsföretaget Panaxia som försnillat 1 miljard (!) av de pengar de haft i uppdrag att leverera till kundernas, många småföretagare, banker. Sen en sopfirma som inte brytt sig om sin avtalade uppgift att sortera avfallet, utan stjälpt allt i en och samma behållare. Och så mannen som lämnat en medvetslös att närapå dö på ett tunnelbanespår och som nu åtalas...för själva rånet (Okej, det finns kanske inget brottsligt i lagens mening i att låta bli att hjälpa en behövande, men ändå). Varifrån kommer de här människorna?? Var har de fått sin bild av världen? Finns det några värderingar som de håller högt, utöver att roffa åt sig med till buds stående medel?

Eftersom den här bloggen är ett skissblock för tankar och intryck och en sorts bokföring över vad jag borde tänka på, undvika respektive bejaka så kommer här några lärdomar från sommaren 2012: Semester är viktigt. Dra iväg, få nya intryck. Lufsa runt och njuta av naturen. Tillsammans med man och familj förstås, men en vecka på egen hand nästa sommar vore inte helt fel, så det blir tid att skriva.  Våga lite mer. Jag borde vara lite mer som Daniel Sjölin, Katrin Sundberg, Marie Göranzon, Hannes Holm, Daniel Ek och Lars Lerin i Sommar i P1 . (Misstänker att Dorsin,  Ismael och Haag också platsar på den listan, har bara inte hunnit lyssna på dem än.) Och Marina Abramovic - såg en av hennes utställningar i Holland för många år sen och nu finns hon i helfigur i K-special på SVT (bara 5 dagar till i svtplay!). Och Björn Ulveaus , denna kloka person som utan polemiserande sammanfattar vad det innebär att vara humanist och ateist. Men sen ska jag inte bara hänga upp mig på allt jag inte

På väg hem från jobbet passerade jag en man vars ansikte var väldigt bekant. Precis när vi gått förbi varandra insåg jag: honom har jag känt. Kan bara inte placera. Lång, ljus, arrogant  leende, distingerade glasögonbågar. Hjärnan snurrar igång och börjar leta i det inre kartoteket. Kan det vara en tidigare kollega,  en gammal kursare från universitetet, en dagisförälder, en läkare jag gått hos, någons brorsa? Eller kanske bara någon jag sett på teve?? Jag vet att jag kommer på det, förr eller senare. Hur många nya ansikten ser man inte en vanlig dag. På tåget, jobbet, lunchrestaurangen, mataffären, mötet, träningen och framför teven? Jämfört med år 1912 så måste det vara så oerhört många fler! Det är ett under att man håller reda på alla. Eller, det gör jag ju inte uppenbarligen.

Tydliga karaktärer, var och en med sina brister, människor som man kan identifiera sig med. En dialog som är klockren, aldrig klingar falskt och som antyder deras inbördes förhållanden lite lagom tvetydigt, mot en samtida resonansbotten. Som visar prov på de luggslitna huvudkaraktärernas kvickhet, så att vi börjar tycka om dem. Älska dem rentav! Fantastiska skådisar. Ett manus och en intrig med twist, varken förutsägbar eller tillkämpat mysig. (Inga söta husdjur eller gulliga småbarn.) Allt detta ska en riktigt bra dramakomedi ha. Vi gick på bio efter jobbet, i regnet, utan någon egentlig plan och jag trodde vi ramlat in på ännu en slätstruken romkom enligt det gamla, vanliga receptet. Men Your sister's sister var mycket bättre än så, den girade kring alla förväntade förutsägbarheter. Vilket betyg fick den av oss, undrade tonåringen. En 3-4 skulle jag säga. Då undrade han förstås vilka filmer som i så fall är klara 5:or. Det som utmärker en 5:a är att den är "larger than li

Vet inte vad det beror på, men vi har båda svårt att hänga upp oss på jubiléer och sånt. Den 26 juli i somras hade vi varit gifta i jämna tio år. Svågern gratulerade vid frukostbordet ute på ön och inte ens då förstod vi vad han menade. Men sen gjorde vi en high-five i alla fall, F och jag. Jo, vi öppnade en flaska bubbel också på kvällen. Och nämnde det några gånger under dagen kärvänligt till varandra."Tänk att det gått tio år! Vad snabbt det gått, men tänk allt som hänt..." Till slut grymtade 14-åringen från sin favoritplats bakom datorn: "Get over it!" Fast endera årtiondet ska vi väl dra på med ett ordentligt firande. Jag är glad att vi gjorde det, även om det inte var självklart. Vigde oss, alltså. Skapade en egen dag som påminde oss om varför vi valt varandra. Då hade vi redan två barn och villa ihop, så det var väl på tiden, ett befästande. En humanistisk vigsel ute i sommargrönskan med våra egna tal till varandra, musikaliska bidrag från familjen och

Näst sista dagen innan Dolly, sommarkaninen, ska lämnas tillbaka. Till helgen får vi ladda upp med näsdukar och nostalgiskt titta igenom de cirka hundratalet foton som dottern tagit av det lilla luddiga krypet. Uppväxt som jag är bland allergiker har jag aldrig haft en tanke på husdjur. Och Dolly har inte ändrat på den saken. Men jag måste medge att hon är fin. Kaninen skapar någon sorts hemtrevnad, hela familjen engagerar sig i hennes väl och ve. Även om dottern som tjatat sig till kanin-på-prov, förstås fått ta största ansvaret. Och även om det är maskrosbladen eller klövern eller moroten som gör att Dolly hoppar upp av förtjusning när man närmar sig buren, känner man sig ändå lite betydelsefull.

  Artipelag heter ett nytt konstmuseum på Värmdö. Just nu visas u tställningen Platsens själ: en blandning av måleri, foto, skulptur, textil och film. Jag fastnade för filmsekvensen Shadow Room som visas på en hel vägg,  i naturlig skala . Var övertygad om att den var gjord av en kvinna, eftersom det är en stillsam, cyklisk, tyst betraktelse över hur ljuset förändrar ett rum.  M en konstnären heter Jonas Dahlberg.   Kameran panorerar helt enkelt från sida till sida och varje gång står solen annorlunda på himlen och skuggorna och dagrarna förändrar rummets karaktär. Jag blev som  förhäxad. Det var en  befrielse att sjunka in i mörkret och tystnaden och bara registrera detaljerna i det filmade rummet - de gammaldags höga golvlisterna, de djupa fönstersmygarna, järnsängen, den ojämna väggputsen, den franska pinnstolen - låta tankarna fylla det där rummet och samtidigt njuta av lövskuggor, solreflexen i en sängutsmyckning, glansen i handfatet som skymtar. Det påminde mig vagt om gamla

Det blir en fortsättning på teveserien Äkta människor i SVT, läser jag på dn.se. Ser fram emot den! Första säsongen var fantastiskt bra, satte fingret på en hel del knutor i det kollektiva undermedvetna... gränsen mellan det som är levande och artificiellt, naturligt och konstgjort, mellan främlingar och fränder.  Om de även  gjorde en fortsättning på den historiska deckarserien Anno 1790 och slutade kopiera populistiska reklamteve-program skulle jag vara HELT nöjd.

Jag hatar att lämna ön. Det är lika jävligt varje gång. Det har alltså inget att göra med hur mycket tid jag har på mig att bli klar med mitt, eller hur vädret är, eller mitt dagshumör. Nej, det är själva lämnandet. När jag tömmer kylskåpet, packar ihop de sorgliga tomförpackningarna av glas, papper och plast som hopats bakom hörnet under en veckas vistelse, skakar ur brödburken, dammsuger upp smulor och döda flugor, diskar ur vattendunkar, skakar filtar och bäddar sängar så tvingas jag koppla på den där kalla kliniska lokalvårdarblicken som förvandlar semesterparadisets favoritplats till inget mer än en illa åtgången samling brädor i behov av slipning, målning och såpa. Det knäcker semesterromantikern i mig lite varje gång, den där transformationen från livsnjutare till inspektör.

De trädklädda bergssidorna tonar bort i blått dis på andra sidan dalen, men dessförinnan miltals av kulliga träd, odlingsfält, närliggande byar och ett lapptäcke av tegeltak i den lilla byn med de trånga gränderna rakt nedanför muren där torget med plataner, ett bageri, en tabac, ett par restauranger och ett postkontor gömmer sig.  De vita solskyddsgardinerna av gles bomullsväv fladdrar in på balkongen och för med sig en söt  doft från buskagen av limegult blommande syrenhortensia.   Tåget passerar genom dalgången och överröstar cikadornas gnissel.  Klockstapeln klämtar.  Intrycken fyller sinnena när jag vaknar, svettig.  Det är ett slott vi bor i.  De stora blocken m arksten i den grönskande trädgården har urholkats och nötts ner till ojämnhet genom seklen. Enligt värden, som höll en lång historisk utläggning en eftermiddag, var anfadern som namngett byn nära släkt med, och utsågs till prins av, Charlemagne (Karl den store). Men långt innan dess anlades den äldsta delen av slottet

Jag hittade ett gammalt personlighetstest jag gjorde på ett annat jobb, för några år sedan. Det stod bland annat att jag är en utpräglad familjemänniska. Ja, så är det nog, även om jag aldrig skulle beskriva mig på det viset. Så här års är det deadlines, avslutningar och piknikar så det räcker och blir över. Men. Det gäller att inte glömma att njuta också av försommarens dofter och ljus. Och att dela det med de som betyder mest (sitta i soffan och sniffa på barnens hår, prata husrenovering med föräldrarna). Fast det kanske är dags att ge upp det här bloggandet. Det blir mest småborgerligt förnöjda utgjutelser över livets eller naturens skönhet och PK-beskäftiga moralismer. Björn Wiman-varning. Varken tillräckligt djuplodande eller tillräckligt rappt. Jag beundrar skribenter som gjort bloggformen till sin. Ännu mer önskar jag att jag kunde ta tag i mitt riktiga skrivande. Men jag ids liksom inte.

Sträckläste sista halvan av Patti Smiths självbiografi "Just Kids" igår kväll. Fick tips om den av kompisar från helt olika världar, så jag blev nyfiken. Tonen är inledningsvis lite naivt självgod, men det kan mycket väl vara ett medvetet sätt att spegla en jagstark tonårings konstnärliga uppvaknande i 60-talets New York med normuppluckring och new age-filosofi. Av alla de namn som droppas boken igenom känner jag kanske igen en tiondel, men det gör inte så mycket, jag hör tonen i alla fall och jag ser gatorna framför mig fast jag aldrig satt min fot i staden. De av oss som någon gång tillhört de skapandes skara - och jag misstänker att det är många fler än vad statistiken inte utvisar (för någon statistik finns knappast och jag tror hursomhelst att konstnärligt uttryck är ett behov människor föds med) - känner i alla fall igen oss i viljan att leva programmatiskt gränslöst, utan rollspel, ständigt sann mot sin inre kompass. Ur boken om Patti och hennes livslånga vänskap me

Mitt emellan jobb: trött och otåligt rastlös på samma gång. Snart öppnas ett nytt kapitel, som det så målande heter. Så nu tar jag ut inarbetad tid och sitter ledig i joggingbyxor en vanlig onsdag och lyssnar på Spanarna, beställer "En dåres försvarstal" till nästa bokcirkelträff och uppdaterar den förbannade e-legitimationen, eftersom man måste ha en sån för att komma åt dokumenten på barnens skola. Små bestyr sådär. Jag har haft instruktionen om uppdateringen av e-legitimationen liggande i ett halvår. Det är nog så jag bränner mest kalorier - genom att forcera de byråkratiska procedurer som krävs för att få vardagen att funka. Beställa service på pajade köksapparater. Fylla i blanketter. Försöka begripa kommunbeslut som dimper ner i brevlådan (och då har jag ändå skaffat mig hyfsad övning i byråkratsvenska genom åren). Alla andra verkar ta sånt med jämnmod! Inte jag. Måste också lista ut hur man kopierar över kontakterna från den fantastiska jobbtelefonen - smartfån - 

Bilden: "Tuula" av Arja Kajermo DN rapporterade igår (27 april) att EU-kommissionen inte kommer att granska avknoppningen av ett antal vårdcentraler i Stockholm, trots att kommunerna sålt ut skattefinansierad verksamhet till underpriser. Tydligen kan kommuner, som upptäcker att en avknoppning/lokalöverlåtelse av köparen ses som ett sätt att tjäna pengar genom att sälja vidare, åtminstone kräva tillbaka mellanskillnaden från företaget i fråga. Men hur kunde politikerna bakom privatiseringen av vården vara så blåögda, undrar jag. Uppdatering: Men det går till svensk domstol i alla fall, såg jag! Bra.

"Nawals hemlighet" heter filmen på svenska. Idén är genialt otäck, filmen blir till ett koncentrat av krigets och hatets grymheter och vad krig gör med människor. Hur det söndrar, genom generationer. (Incendies, 2011)

Och här är en kritisk kommentar till filmen från blogguniversum. Oavsett om man tror att filmens upphovsmän är att lita på eller om man vill misstänkliggöra organisationen Invisible Children så är väl alla överens om att Kony och rekryteringen av barnsoldater måste stoppas. Och filmen i sig bär ett fantastiskt budskap om att det går att förändra hur världen ser ut om man ger sig fan på det.

Den här lustigheten plockade jag från facebooklistan "Högskoleläckan", som är både rolig, informativ och spännande att följa. Där kan man t.ex. via en länk till Stanford  få reda på varför inte gud innehar någon filosofie doktorsexamen, vilket man väl kanske skulle kunna kräva av någon med hens inflytande... Why God doesn't have a Ph.D . 1) He had only one major publication. 2) It was in Hebrew. 3) It had no references. 4) It wasn't published in a referreed journal. 5) Some even doubt he wrote it by himself. 6) It may be true that he created the world, but what has he done since then? 7) His cooperative efforts have been quite limited. 8) The scientific community has had a hard time replicating his results. 9) He never applied to the ethics board for permission to use human subjects. 10) When one experiment went awry he tried to cover it up by drowning his subjects. 11) When subjects didn't behave as predicted, he deleted them from the sample. 12)

Behövde verkligen den där jullediga slapparveckan, för nu har det brakat igång. Verksamhetsöversyn och facklig information, avtal att sätta sig in i och existentiella frågor som snurrar i bakhuvudet.Vad vill jag egentligen med mitt (arbets)liv? Tillhör jag en i princip överflödig yrkeskår, som den externa utredningen påstår? Inte har det blivit mindre att göra på jobbet heller, med underbemanning och allt som ska klaras av under det här sista året. Med jämna mellanrum halkar jag ner i dalen, när jag är ledig och hinner tänka, känna efter. Har ett enormt behov av att sova ikapp. Funderar på att erbjuda utredaren prao hos oss. Men jag känner åtminstone en trygghet i att vara anställd hos en arbetsgivare som, tror jag, lyssnar på facket och försöker do the right thing . Fått möjlighet att gå en livs- och karriärutvecklingskurs som är en bra hjälp på vägen att förstå sina styrkor och svagheter. Får också ett visst mått av positiv energi och jävlaranamma av själva omskakningen. Läser pepp

Den här serierutan av Sara Granér har hängt på kylskåpsdörren ett bra tag och när vi slängde ut det sex år gamla kylskåpet som slutat fungera (!) dök klippet fram igen bakom skolscheman, listor och kom-ihåg-lappar.

Klockan piper, det är dags att skölja bort ansiktsmasken. Det var under förra årets julhandel som jag köpte den här dyra lila förpackningen med en tub Masque Hydratant Jeunesse. Tyckte jag kunde unna mig någonting där jag flängde runt. Använde den en gång, sen har den blivit stående. (För egentligen tror jag ju inte på mirakelkurer. Min hy är som den är och att den lätt blir finnig beror antagligen mest på gener och livsstil, inte på vad jag ibland smörjer ansiktet med.) I går upptäckte jag det lilla märket som visar att innehållet blir skadligt efter 12 månader och inte ska användas därefter, så nu måste jag göra slut på den lilla lyxprodukten eller slänga den. Vad jag hört är det samma cancerframkallande ämne som Rhoca-Gil läckte ut i Hallandsåsen som bildas i gammal kräm: akrylamid. Borde undvika såna krämer. Detta ämne bildas bland annat även vid upphettning av kolhydratrik föda, googlar jag i en kemiuppsats från Uppsala universitet . Jo, jag minns. Ett av alla dessa matlarm som