Tyckt, tänkt och tecknat...

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...

Medan andra fotograferar blommande körsbärsträd i Kungsträdgården, frekventerar uteserveringar och huttrar vid valborgseldar har jag tillbringat dagen inomhus med min skadade make. Strax efter att han på morgonen fått en stålställning levererad i ett stort antal byggsatser, för att måla om huset vilket han tänkt ta itu med direkt efter arbetsdagen på båtklubben, gick han och tokstukade foten istället. Inte med flit förstås. Men det dämpade vårglädjen. Ispåsar, bandage, högläge och värktabletter. Och med värktabletter (hans mot foten, mina mot huvudvärken) inget välsignat vin till middagen heller. Men man får vara glad för det lilla: en välgjord familjefilm med Jim Carrey om de föräldralösa syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Satt och tittade igenom hela extramaterialet med provfilmningar - den mannen älskar att improvisera, han borde resa runt som stand-up. Och njutbar text (många "welcome to my humble abode" och sånt som vi Austen-fantaster gillar). Tre tänkvärda sentenser...

Och så finns det filmer jag ser om, för att de är så bra. Under julen har hela familjen sett senaste "Robin Hood" flera gånger. Varför? Tja, själv är jag svag för historiska skildringar, speciellt om de är så välgjorda och genomarbetade som här. Scenografi och kostym, story, manus, klippning, foto (vinklarna, kontrasterna, elementen!)... Allt är fantastisk underhållning. Skådespelarna är bra, precis som balansen mellan spänningsmoment, humor och kärlekshistoria. Russel Crowe och Cate Blanchett har personkemi, två mogna människor som finner varandra när de är över trettio. Max von Sydow gör en rörande fadersfigur och the Merry men är merry. Eileen Atkins som drottningmodern, Oscar Isaac som Prince John och Léa Seydoux (som Johns franska frilla, Isabella) är övertygande maktmänniskor. Matthew Macfadyen är en lagom lustig och olustig underhuggare som sheriff i Nottingham. William Hurt funkar som bortmanövrerad rådgivare. Jag tror till och med att filmen skulle komma gan...

Måste säga nåt om Svinalängorna. Såg Pernilla Augusts filmatisering häromdagen, utan att ha läst Alakoskis bok . Stark, nervig bioupplevelse. Någon enstaka replik skavde fel, i övrigt en trovärdig och gripande berättelse. Gillar att den inte tar till storsläggan (sexövergrepp, mord eller självmord som i någon dussinactionrulle) utan skildrar den vardagliga jävligheten i att leva med alkoholiserade föräldrar - otryggheten, skräcken och ensamheten som det måste innebära. Gillar också hur männen skildras. De är varma, omtänksamma, moderna. Både pappan - innan han blir personlighetsförändrad av sitt spritmissbruk - och den kvinnliga huvudpersonens (Noomi Rapace) man (Ola Rapace). Mannen som känslomässigt nav i familjen - för första gången på film?! Det slog mig hur sällan man ser sådana män på film överhuvudtaget, normala empatiska män som tar hand om barnen och stöttar sin kvinna. Jag gillade också svenska teveserien Våra vänners liv av samma anledning. Den visade hur även killarna måst...

Filmerna är förstås: Kan du vissla Johanna? Karl Bertil Jonssons julafton Moderna tider Robin Hood Scrooge - A Christmas Carol It's a Wonderful Life Gladiator Picassos äventyr Proof of Life Det var väl inte så svårt?

Julen är filmfrossans högtid. Flera storartade berättelser har hållit teven varm den här julen: ett par pojkar på jakt efter en morfar som kan lära dem vissla och fiska; en fjortonåring i målbrottet som extrajobbar på Posten och drömmer om en bättre värld; en fattig men livsglad och uppfinningsrik diversearbetare och fängelsekund under amerikanska depressionen; en soldat som efter tio års korståg genom tur, skicklighet och ärlighet återser sin hemby och får ihop det med godsets makalösa änka; en sur girigbuk som hemsöks av spöken och kommer på bättre tankar; en man som tänker begå självmord när han genom en ängels försyn återfår livslusten genom att med egna ögon se vad han faktiskt betyder för sina medmänniskor; ett gäng otursföljda som slåss för sina liv på Roms arenor vid tiden för kristi födelse; en känd spansk konstnärs och kvinnokarls liv i parodisk snabbspolning; ett gisslandrama i Sydamerika där förhandlaren får en speciell relation till den kidnappade ingenjörens guldlockiga f...

Allting är fint och vackert ute. Själv diskar, tvättar, städar man och gör ett mejlutskick om klasskassan till klassföräldrarna i sonens klass, tjafsar med dottern om att hon måste duscha efter fotbollsträningen även om hon bara stått i mål (!), lyssnar till vänners och bekantas fixande och trixande för att få vardagen att gå ihop, funderar över saker man måste lösa på jobbet, undrar exakt vilket datum det var gudsonen fyller år och när vi kan få till ett däckbyte på bilen, tittar skuldmedvetet på deklarationsblanketten, uppdaterar familjealmanackan med barnens kommande matsäckar och bilreparationen och kemtvätten och matcherna och undrar när man ska ta fästingvaccinet på Vårdcentralen som är öppen för sådant 15-17 på tisdagar, om man ska sätta på maten, eller kanske byta dammsugarpåsen först och undrar hur sjutton man programmerar bort den gälla pipsignalen som diskmaskinen börjat ge ifrån sig när den är klar. Som avslutning på en sån här söndag blir det lättsmält amerikana i form av ...

Filmen Mammut träffar kanske inte direkt i mellangärdet, är mer som den långsamverkande nervpåfrestan som man kan genomleva i ett sjukhusväntrum där man vet att svaret kommer att vara något man inte vill höra. Det finns från början av filmen ett underliggande hot mot den skyddade idyll som den välbeställda New York-familjen och deras husa, filippinska Gloria, verkar leva i. Huvudpersonerna är människor som vill väl och faktiskt agerar för att förbättra världen omkring sig, men de är invävda i ett nät av beroenden, en global ekonomi vars logik får dem att konsumera för att dämpa sin egen ångest. Gloria köper en leksaker till de söner hon har lämnat på Filippinerna för att jobba ihop pengar i USA till ett bättre liv för sin familj. Mamman i familjen köper matvaror till middagar som aldrig lärt sig laga och inte har tid att laga efters om sjukhusets jourtelefon ringer hela tiden. Pappan, som åker till Thailand för att skriva på ett 40-miljonerskontrakt med sin kollega i spelbransche...