Måste säga nåt om Svinalängorna. Såg Pernilla Augusts filmatisering häromdagen, utan att ha läst Alakoskis bok . Stark, nervig bioupplevelse. Någon enstaka replik skavde fel, i övrigt en trovärdig och gripande berättelse. Gillar att den inte tar till storsläggan (sexövergrepp, mord eller självmord som i någon dussinactionrulle) utan skildrar den vardagliga jävligheten i att leva med alkoholiserade föräldrar - otryggheten, skräcken och ensamheten som det måste innebära. Gillar också hur männen skildras. De är varma, omtänksamma, moderna. Både pappan - innan han blir personlighetsförändrad av sitt spritmissbruk - och den kvinnliga huvudpersonens (Noomi Rapace) man (Ola Rapace). Mannen som känslomässigt nav i familjen - för första gången på film?! Det slog mig hur sällan man ser sådana män på film överhuvudtaget, normala empatiska män som tar hand om barnen och stöttar sin kvinna. Jag gillade också svenska teveserien Våra vänners liv av samma anledning. Den visade hur även killarna måst...