Tyckt, tänkt och tecknat...

Det här låten, alltså. Kommer ihåg att vi snubblade in på ett lerigt fält under en festival i utkanten av nån irländsk stad eller by när vi tågluffade på ön en sommar för länge sen. Det stod en tjej i balklänning och elgitarr på scenen. Det var så otroligt coolt. Jag hade ingen aning om vem det var. Men sen köpte jag skivan med Absolutely Barking Stars, den som heter Life is sweet. Hela skivan är fantastisk. Maria McKee , alltså. Passar väl bra när ett nytt år är i antågande?

Vinterns första plåtskador är ett faktum. På lördagsmorgonen står en röd sedan nedhasad i diket med nosen tryckt mot grannens brevlåda. Det var den där killen som alltid åker lite för fort. Hoppas han tar det lite lugnare framöver. Min dotter har plockat upp ett ironiskt uttryck: Varför vara glad i dag när man kan oroa sig för morgondagen? Det påminner om boktiteln: Varför vara lycklig när du kan vara normal?  Den tipsade en kollega om. Har hunnit med lussebak, middag och vinprovning hos goda vänner, promenad, allmän städning och tvätt som vanligt och ändå känns helgen för kort. Min inre kompass är inställd på jul och ledighet nu. Det blir så när det snöat och man bakat och tagit fram julljusstakarna, ljusslingorna och lyssnat på olika Spotify-listor med julmusik. Som den här låten med Henrik Dorsin. Nu ska jag kolla om det finns biljetter till Shakespeares samlade verk på Boulevardteatern och så ska jag kolla vad samtalsserien På djupet på Stadsteatern bjuder på. Och så ska jag ansö

Tänk om alla påkostade broschyrer som fyller brevlådan när man har en 15-åring i huset, istället gick till skolan, lärarna och undervisningen. Skolval. Jag kan inte hitta ett enda riktigt vettigt argument för detta påhitt. Den naiva marknadsanpassning av skola och vård som berikar några få och dränerar för så många andra. Vilket fiasko. Den välbeställda medelklassen fick mer kvar i plånboken med "Nya moderaterna" och valde att se åt andra hållet, valde att slippa tänka på ideologi och hålla tummarna och hoppas att frihetsivrarna skulle få rätt. Men nej. Facit är inte nationellt högre kvalitet, utan ökade klyftor och pengar i sjön. För övrigt så gläds jag åt att recensenten i dagens DN ger ord åt min oförståelse inför haussen av Donna Tartts genombrottsroman när den kom. Däremot är jag sugen på att läsa Jonas Karlssons nya novellsamling. Och i bokcirkeln ska vi återvända till Löwensköldska ringen . Ser fram emot några insnöade lediga mellandagar i soffan. Men först ska det

  I år var jag på Bokmässan för första gången i mitt liv! Det var sannerligen på tiden, ja. Spännande. Mer varierat än jag kunnat föreställa mig. Fingrade på Zugmunt Bauman-titlar i Daidaols monter och deckare i de stora förlagens hyllor, på manga-CD och julkort och konstvykort, barnböcker, informationsblad mot droger och informationsblad för solidaritet... Gick vilse ett par gånger. Det var helt klart ett misstag att tänka "Hm, bra bok, hit ska jag gå tillbaka sen och handla", eftersom jag inte hittade tillbaka. Forskartorget var lyckat. Gillade Sveriges Unga Akademis utmaning som den dagen var en fråga nåt i stil med: "Vilken sorts forskning vill du se mer av i framtiden?" Det var kul att läsa alla post-it-lappar med svar från mässbesökarna. Sen hade jag turen att det inte fanns något hotellrum kvar åt mig på kvällen. Bara en svit! Att få ostörd tid att jobba på tåget var också fantastiskt. Öppet kontorslandskap är trevligt, men jobba koncentrerat och tä

Varannan klassiker, bestämde vi i bokcirkeln. Nu är "Idioten" på 584 sidor avverkad. Det var det pratigaste jag läst på länge. Intressant, till en början, som idéroman där idealism/naivitet ställs mot nihilism. De olika förhållningssätten personifieras av huvudpersonen, en sjuklig, idealistisk, fattig furste, och de olika figurer han stöter på när han återvänder till Tsar-Ryssland efter en sanatorievistelse i Schweiz för behandling av sin epilepsi. Men det blir aldrig spännande eller särskilt medryckande. Fast de första kapitlen lovar gott. Ta bara den här meningen: "Den svarthårige grannen i sin sköna päls hade suttit och iakttagit allt detta, delvis i brist på annan sysselsättning, och med det ofinkänsliga småleende med vilket man ibland så ogenerat och lättsinnigt uttrycker sin tillfredsställelse över andras obehag, frågade han: -Fryser ni?"  Eller när dåtida Petersburgs medelklass beskrivs som ett samhälle som låter skvallermedia och oroligt varumärkesvårdande

Imorse blev jag prejad av en lycra-fascist igen. Var tvungen att bromsa och gira så tvärt att kedjan hoppade av. Andra gången på samma ställe. Den där flaskhalsen på vägen ner från Värmdövägen in på raksträckan vid Hammarby sjöstad. Killen skulle absolut ligga kvar i sin kompis vinddrag vilket innebar att han var tvungen att skära in i det meterlåga mellarum som uppstod mellan kompisens backdäck och mitt framdäck. Det är bara det att jag inte har någon lust att stanna för att tråckla på cykelkedjor på vägen till jobbet. Fast då har man ändå haft tur, om det inte är värre än att kedjan hoppar av. Världen tycks sprickfull av män som tycker att de har all rätt att riskera ditt liv + din cykel/bil. De vet inget bättre än att tvinga andra att bromsa in och lämna plats åt dem. De osedda stackarna. Nå, jag såg dig idag. Hade jag sett dig igen, vid ett rödljus lite längre fram, så hade jag kanske krossat knäskålarna på dig. Eller förlåt, vad är det jag säger! Inte stannar du vid rödlju

En gråmulen blåsig dag som idag är det flädersaft, körsbär och alvedon som gäller när väskorna landat i hallen. Har just kommit hem från landet. Packat, plockat undan ute och inne, städat ur stugorna, burit i och ur båten i ihärdig vind och sen landat hemma med hämt-thai och värktablett mot nacken. Laddat en första tvättmaskin. Betalat räkningar, svarat på meddelanden, kollat facebook, gjort nya inköpslistor till Bygg-Ole. Sommarledigheten är som bäst med en blandning av intensivt umgänge, långsamma dagar bara med lilla familjen och en del total ensamhet. Den senaste veckan har jag fått lite av allt. Jag har badat, sågat, snickrat, njutit solnedgångar, umgåtts, druckit sommaren till, ätit gott, diskat handdisk med sällskap av P1 (lyssnat på serien om fördomar "Jag retar mig på dig" och följetongen "Madame Bovary"), fällt ett dött träd, läst i Tove Janssons "Sommarboken" för dottern, dödat spindlar, löst korsord och tack vare svågerns investering i 4G

Läser om Erlend Loes lilla bok Naiv Super. Insåg inte riktigt hur bra den är, första gången. Då var den mest knasig, lustig. Jag undrade om författaren var en lika naiv och hopplös slacker som huvudpersonen, sådana där killar som dyker upp överallt och som man retar sig på. Eller om han var ironisk och distanserade sig från honom. Nu läser jag om boken och möter en författare som sympatiserar med sin huvudperson i hans misslyckande, i en livskris som inte alls är något att dra på munnen åt, egentligen. En som bestämt sig för att vara ärlig. Oavsett hur löjeväckande eller hur anstötlig hans brist på ambitioner i livet ter sig. Ännu en bok om välfärdssamhällets unga som saknar färdriktning, mål och mening i tillvaron. Men med sin stil kändes den som något helt nytt när den kom. Precis som med filmer jag sett förut, har jag dock helt och hållet glömt hur det gick. Det blev trots allt inget skrivande på det egna projektet fastän jag varit gräsänka idag. Lämnat lilltjejen på läger,

Surfar runt på svt.se/play  och hittar en dokumentär om Västanå teater och arbetet bakom deras senaste uppsättning. En timme om hur manus, kostym, musik, koreografi, scenografi och dans växer fram genom enskilda tolkningar och lyhört grupparbete, för att bilda en konstnärlig enhet. Tänker: Vad fan gör jag bakom ett skrivbord hela dagarna?? PS: Fick ett anonymt beundrarbrev som svar på denna blogpost. Var väldigt glad i några sekunder, sen vaknade misstänksamheten. Webblänken visade sig gå till en sajt med levande 6-uppvisningar. Deprimerande. Finns det teknologi för att skanna bloggosfären efter foton på unga kvinnor i desperat behov av uppmärksamhet i syfte att upprätta kontakt för att locka dem in i 6-industrin, eller var det bara ett massutskick till potentiella 6-köpare? Vill bara göra klart för alla webbkravlare en gång för alla - jag är ingetdera. 

Sonen har flyttat in i det omgjorda förrådet, vilket inte alls är så illa som det låter, med fönster åt två väderstreck, och själv har jag efter en vända till IKEA och med hjälp av F flyttat in min dator och mina papper, pärmar och lådor i sonens gamla rum. Jag har längtat efter detta egna krypin, det första sen föräldrahemmets. Snart följer min gamla skrivmaskin, teckningar och målningar och  tidskrifter efter. Behöver tänka mina egna tankar ibland, omge mig av mina saker. (Virginia var nog klok på den punkten. Ytterligare en "klassiker" jag inte läst än, förresten. A room of one's one, alltså.)

Att resa är en nyttig perspektivförskjutning. Upptäckte att Europa är ungefär en och samma sak i Japan - på tapasbaren Blanco med "Spanish table" i ett av Tokyos höghus hänger ett foto av Colosseum på väggen. Toatofflorna får absolut inte användas någon annan stans än där och toan har instrumentpanel. Godiset är inte som vårt - som påsen med en blandning av spigg och mandel. Eller gelebollar på spett i kolasås. Eller glass med smak av grönt te. Engelskan haltade ibland på skyltarna. Och vilda apor uppe på ett berg! Oväntat var också att höra Ack Värmeland du sköna med Monika Z på ett kafe i Kyoto...   Tips för dig som också ska till Japan: Läs på, t.ex. "Första klass reseguide", om Japan innan du åker.  Hyr en liten bärbar router/wifi på flygplatsen, så kan du surfa och använda Google maps till en rimlig kostnad. En fråga om överlevnad när man inte kan språket! Hyr cyklar i Kyoto! Se även:  Efter två veckor på resa , Till K

Hemma igen efter tolv dagars resa. Trötta i fötterna men uppfyllda av allt det annorlunda. Har sett så många tempel och körsbärsträd att det räcker för en livstid. Har upptäckt hur bra man mår av vegetariskt och fisk. Fast det blev Starbucks till frukost - att leva helt utan bröd, där går gränsen för min anpassbarhet. Som turist i Japan flyter allt väldigt smidigt och behagligt, man möter idel hjälpsamhet och respekt. Men vad händer med den som inte klarar av den sociala kontrollen? De gapiga lekprogrammen i teve och superiet om kvällarna i de avskilda båsen på restaurangerna, fungerar väl som någon sorts ventil. Man ser knappt några kvinnor i åldern 30-50 på stan annat än i serviceyrken, de slutar ofta jobba för att vara hemma med barnen. Städerna är trånga och grå, så man förstår behovet av parkoaser med gröna växter, färgglada blommor. Se även: På plats i Tokyo , Roliga minnen från Japan och Till Kyoto med Shinkansen

Det är svårt att slita ögonen från japansk teve fast man inte förstår ett ord. Lekprogram, matreportage, lite nyheter om man har tur, reklam och åter reklam. Någonstans i landet rasade idag en hel cykelparkering rakt ner i marken, det blev bara ett kort inslag i tevenyheterna. Ett kvinnligt ishockeylag poserar på isen med solfjäder. Själv sitter jag här i min yukata på tatamimattan i Kyoto och är fruktansvärt trött i fötterna efter några dagars turistande. Men efter badet - ett äkta japanskt bad med sittande tvagning inför nedstigandet i det gemensamma badet - här på Satomo ryokan är jag skönt avslappnad i hela kroppen och klipper med ögonen. Det här är ett lyxigare boende, men man sover fortfarande på golvet och jag, med mina förbaskade höfter och axel, har därför samlat ihop en hög av madrass, medtagen svensk madrass, sittkuddar samt fyra täcken. Orkar knappt skriva, även om jag skulle vilja hamra ner alla intryck från våra första dagar i To