Tyckt, tänkt och tecknat...

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialserie med sina suggestiva miljöer (jämför de plasti

Både 10- och 13-åringen ropade "Jaaa!" när jag frågade om de ville gå och se Teater Peros Julfrossa för tredje året i rad. Så igår åkte vi in till Sveavägen och trängdes med dagisbarn och pensionärer i den lilla salongen. Årets favoriter från entimmeskavalkaden av jultablåer var helt klart slow-motion-sekvensen med två män i en hårdhänt kamp om en julklapp; jakten på tomten; morbror Bengts trånga stuga som rymde oväntat många släktingar och pantomimen med julgranskulan. Och så bastuban förstås. Och stämsången. Och den skönt vemodiga stämning som gör att man lämnar Julfrossan på Teater Pero med varmt hjärta. I teaterväg har jag annars bara sett Gertrude Stein (en besvikelse) denna höst, men under våren har jag bokat in både Angels in America, Treater och Spöksonaten. Ser det som en ren hälsoinvestering.

Staden Rom är en overklig upplevelse. Allt detta överflöd av tvåtusenåriga minnesmärken. F hade kollat boendetips via TripAdvisor  och vi bodde på ett bra hotell vid T-banestationen Cavour och började med att flanera ner till Forum Romanum och Colosseum första dagen. När vi gick in i Palazzo San Angelo och såg väggmålningar från 1600-talet dagen därpå var jag blasé och tyckte liksom: "vad är det här för modernt nonsens". Fantastisk utsikt och mysigt kafé där på taket i alla fall - plus ett påvesovrum med Amor & Psyche-väggmålning(!). Vi såg också Peterskyrkan, Pantheon, Navona-torget, Spanska trappan och parken därovanför utan att stressa mellan sevärdheterna. I parken på kullen kunde man hyra både cyklar, rullskridskor och segway - en skön oas utan turister och bilar. De fyra dagarna fylldes med mycket strosande, fikande och god mat. Sonen åt sin favorit minst en gång om dagen - pasta carbonara. Vädret var soligt tre av fyra dagar, temp

Det är inte lätt alltid. Men jag försöker. Här är några saker som jag märkt funkar bra för att mota bort höstdepressionens blöta yllevantar. Några sätt att få en skön stämning i vardagen när mörker och köld inkräktar på den spontana livsglädjen: Tänd stearinljus till frukost, lunch och middag. Cykla till jobbet så länge temperaturen tillåter. Le överseende åt cyklisterna som tror att Tour de France går via Stadsgårn i Stockholm. Gå en sväng utomhus. I regn och mörker, i kyla och sol och grådask. Ta olika vägar varje gång. Öva på att notera detaljer i omgivningen och årstidernas tecken. Var artig och tala vänligt till människor i rusningstrafiken oavsett hur dumt de beter sig. Låt din 10-åring laga mat och baka när hon vill och beröm alla initiativ hur det än smakar. Även stjärnkockarna har en gång varit nybörjare. Skratta åt roliga YouTube-klipp med din 13-åring och intressera dig för intrigen i dataspelen. Läs böcker. Lyssna på musik. Se bra filmer, hoppa över de dåliga.

Saker som gör mig glad idag: Höstsolen. Och Irshad Manji , som vill skapa en sekulariserad islam. Och Occupy Wall Street-rörelsen . Tillägg: Läs om hotet mot själva demokratin och det proaktiva förslaget om Tobin-skatt i en artikel i Sydsvenskan från 21 oktober 2011 av Gunilla Andersson, professorerna Lars Pålsson Syll, Hans Abrahamsson och Hervé Corvellec.

 Gula löv på ytan, gamla plastbestick på botten.  Vilodag efter några hektiska veckor krönta med pappas 70-årsmiddag i går. Läser intervjuer i SvD med Lundell och med Miranda July om hennes sökande bitterljuva inställning till livet, tänker på Woody Allen. Går ner till sundet i solen, förbi sömniga hus och genom de få skogsdungar som finns kvar här. Kroppen längtar efter rörelse. Ett av radhushusen har en silvergrön jagga parkerad utanför, tar upp hela gårdsplanen. Det doftar sött från diket, precis som på Väddö. Den lite unkna lukten gör mig glad. Sitter därnere en stund, hittar energin igen.

Malin Ullgren slår huvudet på spiken i DN 25/9 när hon skriver om det mansideal som blivit passé politiskt, men som lever inom filmen. Tänk: Mr Rochester, Mr Darcy, Don Draper, Erlend Nikulausson, Bill Compton... Det finns inga som får kvinnohjärtan att klappa i biosalongen som de odrägligt arroganta, aggressiva, tystlåtna. Och det är ju samma sak med kvinnoidealen. Även om det kommer några nya, fräscha filmer varje år så lever det gamla idealet kvar, närmast outrotligt (kvinnan som i grunden ömtålig, beroende, intuitiv). Hollywood-filmer är oftast fortfarande fulla av relationstörstande kvinnor och handlingskraftiga män. Ofta har man bara gjort en läpparnas bekännelse till genustänket och låter den kvinnliga huvudrollen dra en värja i någon scen. Ullgren skriver att kanske kommer en "manlighetens hora/madonna-komplex" i form av "pappa/hingst-komplex" att speglas i populärkulturen framöver. Jag tycker i och för sig att det finns en del filmer som faktiskt gör &quo

Grattis Spanien till EM-guldet i basket för herrar. Hade varit kul att se mer av matchen än en minut på Sportspegeln. Men TV10 - vad är det för någon kanal? Hur hittar man den? Jag som skulle klara mig själv, jag som kunde nästan allt vid nitton, tyckte jag, och snabbt skulle lära mig resten. Jag som skulle leva som en sann kulturvetare och feminist. Jag kan inte ens ställa in kanaler på teven. Jag gifte mig med en teknolog istället.

Är välvilligt husmoderlig. Så här i början av säsongen är det inga problem, bara skönt att se hur de välvikta klädhögarna i garderoberna växer när tvätt och sortering klarats av och de tunnaste sommarplaggen lagts undan, ha koll på alla förpackningar i kylskåp och skafferi och uppgradera smutsiga skåp och lådor till en mer acceptabel nivå igen. Diskbänken hålls fri från smutsdisk och bananflugor och värmepumpens filter dammfritt. Civilisationsfasen efter sommarsemestern. Man återtar övergivet territorium. Det är senare på hösten det brukar bli problem. När det blir för kallt att trivas ute i trädgården, när grill och rosé blivit malplacé och när städandet är tröttsam slentrian och INGEN ANNAN BRYR SIG om hur det ser ut här hemma. När det plötsligt är väldigt ansträngande att försöka vara en bra mamma och hustru, när minsta motgång antar astronomiska proprotioner, när ett varv till av 'Vänner' på dvd framstår som den enda tänkbara varianten av en trevlig kväll därför att varda

En bra dag på jobbet, pigg i huvudet på eftermiddagen för första gången den här veckan. Cyklar hem igen, befrielse för kropp och knopp. F har ett jobbmöte som fortsätter hela kvällen. Jag värmer rester till mig och barnen som middag. Stormen, resterna av orkanen Katia från andra sidan jordklotet, brummar därute i mörkret. L läser gåtor ur KP, vi pratar lite Ola och droger och orkaner och läxor. E, som själv varit och handlat färdiga plättar, steker dem till matsäcken imorgon. Barnen fyller diskmaskinen på eget initiativ. Jag kan knappt tro det, men ett och annat verkar ha fastnat av allt tjat. Och när L talar om för E att han ska diska stekpannan utan diskmedel och fetta in den med olja efteråt är jag nära att ropa halleluja. Jag lägger i en tvätt istället. Läser mejl med Pride & Prejudice på dvd i bakgrunden. Det är minst tio mejl från skolan och vi har blivit utsedda till klassföräldrar. Men jag är i balans, tar det med ro. H ringer - hon är så otroligt bra på att hålla kontak

Hösten är här. Jobbet tar det mesta av vaken tid, hem och familj tar resten. Men jag hinner ibland med annat också. Just nu håller bokcirkeln på att ta sig igenom Carsten Jensens tegelsten "Vi, de druknade" och så fort man öppnat den befinner man sig i en kustby bland danska sjömansfamiljer på 1800-talet. Fullständigt fascinerande om inte från första, så från femte sidan. Och så har jag börjat cykla. Jag har redan tjatat om det på jobbet så alla där är trötta på att höra mig lovprisa min nya elcykel från EcoRide. Man slipper trängas på bussen, får lite lagom motion och kommer hem varje dag med ett leende på läpparna. Jo, det är sant. Jag har i och för sig inte cyklat i hällregn än så länge, vi får väl se hur det blir med leendet då. Nåväl, utan någon vidare introduktion eller finess slänger jag in ett tips om en artikeln du måste läsa. Alltså. Läs vad Henrik Berggren (ja, historikern, han med Palme-boken, f.d. DN-medarbetaren) skriver om granskningssamhälle​t i Axess 4

Det finns de som kan förklara varför saker är som de är. De är ofta sociologer, de här kloka personerna. Om de inte är författare eller filmare. Orvar Löfgren/Jonas Frykman är ett par som stod på litterturlistan på kulturvetarlinjen. Zugmunt Bauman är annan av dessa kloka personer som man stöter på då och då. Allt vänsterländskt beteende får sin förklaring i hans analyser. Konsumismen. Turismen. You name it, ZB har skrivit om det. I SvD intervjuas Zugmunt om varför shoppingen som livsstil - bekräftelse och identitet genom konsumtion - överhuvudtaget är ett problem. "Om BNP går upp, vilket innebär att vi producerar fler och fler saker och förstör mer och mer råvarar, går vi framåt. [---] Det är en fråga om mentalitet. Vi är inställda på att mäta vårt välstånd och vår lycka genom tillväxtökning. De tillstånd som kan uppnås eller de saker som kan förvärvas utan pengar räknas inte. [---] Vi måste finna bättre sätt att mäta och värdera vad som är ett bra liv och lycka. [---] Min te

Vill inte försöka summera sommaren. Det vore att erkänna att den snart är slut. Och att förminska det intensiva varandet, friden, livsglädjen och alla fina stunder (som 5-kamp med stövelkastning på Väddö eller fika på bryggan). Häromdagen träffades vi i bokcirkeln igen, satt ute under äppelträden i C:s trädgård och pratade om Monica Alis "I köket". De där samtalen är sådana möten som man skulle vilja ha mer av i vardagen. Verkliga sam-tal. Funderar på att skaffa en liten radio till köket så att jag kan lyssna på några Sommar i P1-program i efterhand medan jag diskar eller gör nåt annat tråkigt. Olof Wretlings är bäst av dem jag hört hittills. Vi gapskrattade allihop där vi stod och målade fasadplank i fururött vid ladan, pappa, F och jag. Tänkte jag skulle skriva nåt om Stadsteaterns "Djungelboken", som motsvarade de höga förväntningarna, eller 40-årskrisande biofilmen "The Trip" som var sevärd av helt andra anledningar, eller om kravallerna i Englan

Logga för soppluncher i Nacka teater Logga för Skuru skola Mapp med lösblad för Nacka gymnasium Del av logga för Skallsjö-Nääs hemslöjdsförening (vävskeden - efter befintlig modell - ligger i cirkel med namnet på var sida i den färdiga loggan)

Jag är inte politiskt orienterad utan suckar mest som majoriteten av världens befolkning och är deprimerad i några dagar (se förra inlägget) innan jag förtränger och istället ägnar mig åt min egen vardags små och stora glädjeämnen. En cykelutflykt till Olle Nymans ateljé väckte livsandarna efter några dagars vilsamt läsande och vegeterande. Vi fikade på Koloni, i trädgården, och såg utställningen med målningar av Meta Isæus-Berlin som visas till den 14 augusti. Delvis i min smak, djärva färger och kontraster. Men lite väl ”romantiserande” och oinspirerat (!?) för att kännas…ja, vadå? Tillräckligt seriöst, kanske. Det låter som en riktigt nedvärderande farbrorskommentar. Det kanske är motiven jag inte gillar? Eller de ringlande formerna som känns kvävande? Eller så är det helt enkelt så att själva estetiken inte är i min smak? Det finns hur som helst fler, och tycker jag, bättre prov på vad hon gjort på hennes webbplats. Jag trodde att det var en ganska ung konstnär men hade helt fel

När vi turistade i London i mars passerade vi shoppinggatan Oxford street strax före en av vårens många demonstrationer. Den gången handlade det om jobben i den offentliga sektorn, såg vi på teve i hotellobbyn dagen efter, men det blev också mer handgripliga protester mot klädbutiker med sweatshop-leverantörer . Jag hade inte riktigt klart för mig vad det gällde. Kalla mig naiv, men det gick upp för mig rätt nyligen att företeelser som sweatshops och trafficing inte är några tillfälliga undantag, utan snarare en logisk följd av den rådande världsordningen. Människosmugglare som förser företag med billig, rörlig och rättslös arbetskraft verkar finnas överallt. Moodysons filmer "Lilja for ever" (om prostitution) och "Mammut" (om hemhjälp) visade globaliseringens baksidor. SVT har visat ett par olika dokumentärer om hur asiater fastnar i slavarbete i oljeländerna. Ett byggföretag i Dubai, tror jag det var, hade problem med det ökande antalet självmord på byggena - unga

Det är skönt att jogga eller gå en sväng med stavarna innan frukost. Ett bra sätt att vakna och redan från början få känslan av att ha uträttat något. Idag blev det vändan genom skogspartiet, förbi sjön. Det var Blossom Taintons kom-igång-tips i DN förra sommaren som inspirerade och insikten att en stark kropp inte bygger sig själv längre. Inte när man passerat 40 och tillbringar minst 8 av dygnets timmar vid ett skrivbord. Blivit ordinerad värktabletter - Arcoxia - så just nu mår jag som en prinsessa. Känner mig dessutom otroligt ledig och nere i varv nu när jobbet bara är ett svagt minne och semesterns obligatoriska hälsa-på-runda är avklarad (vid senaste stoppet på Väddö hjälpte vi bland annat till att rensa ut på logen och njöt sen av min brors hembakade (!) croissanter). Känner mig så ledig att jag utan problem kan komma ihåg fyra-fem siffror i följd av internetbankens kod, vilket var helt omöjligt för en månad sedan. F, som är en rastlös själ, tog en båttur i går och åker vidare

C'est pas grave. Den gravida servitrisen spiller espresson över ryggsäcken och mitt ben. Det är en och en halv timme tills tåget går mot Paris. Är lite trög för jag har sovit illa de senaste nätterna. Men härlig rundtur blev det. Vi började i Bourdeaux, hyrde bil och följde floden Dordogne in i det bördiga inre av Frankrike. De vita kalkstensklipporna vid kusten övergrick i gult och rött inåt landet. Vi har sett grottorna där Europas första människor levde, sett borgar och slott, vinodlingar, små byar som sett lik dana ut sen medeltiden och sluttande ängar med nybärgat hö och solrosfält som måste inspirerat van Gogh när det begav sig och bott på paradisliknande gårdar. Och här i Brive slutar alltså resan. Här har vi mest sett lastbilar, resenärer med rullväskor, biltjuvar och små butiker som stängt för siestan. Ett par dagar i Paris också, sen bär det hem. PS: Läser på DN.se Annika Borgs inlägg och religion och politik: " Har akademiker drabbats av en masochistisk epedemi? &q