Tyckt, tänkt och tecknat...

Näst sista dagen innan Dolly, sommarkaninen, ska lämnas tillbaka. Till helgen får vi ladda upp med näsdukar och nostalgiskt titta igenom de cirka hundratalet foton som dottern tagit av det lilla luddiga krypet. Uppväxt som jag är bland allergiker har jag aldrig haft en tanke på husdjur. Och Dolly har inte ändrat på den saken. Men jag måste medge att hon är fin. Kaninen skapar någon sorts hemtrevnad, hela familjen engagerar sig i hennes väl och ve. Även om dottern som tjatat sig till kanin-på-prov, förstås fått ta största ansvaret. Och även om det är maskrosbladen eller klövern eller moroten som gör att Dolly hoppar upp av förtjusning när man närmar sig buren, känner man sig ändå lite betydelsefull.

  Artipelag heter ett nytt konstmuseum på Värmdö. Just nu visas u tställningen Platsens själ: en blandning av måleri, foto, skulptur, textil och film. Jag fastnade för filmsekvensen Shadow Room som visas på en hel vägg,  i naturlig skala . Var övertygad om att den var gjord av en kvinna, eftersom det är en stillsam, cyklisk, tyst betraktelse över hur ljuset förändrar ett rum.  M en konstnären heter Jonas Dahlberg.   Kameran panorerar helt enkelt från sida till sida och varje gång står solen annorlunda på himlen och skuggorna och dagrarna förändrar rummets karaktär. Jag blev som  förhäxad. Det var en  befrielse att sjunka in i mörkret och tystnaden och bara registrera detaljerna i det filmade rummet - de gammaldags höga golvlisterna, de djupa fönstersmygarna, järnsängen, den ojämna väggputsen, den franska pinnstolen - låta tankarna fylla det där rummet och samtidigt njuta av lövskuggor, solreflexen i en sängutsmyckning, glansen i handfatet som skymtar. Det påminde mig vagt om gamla

Det blir en fortsättning på teveserien Äkta människor i SVT, läser jag på dn.se. Ser fram emot den! Första säsongen var fantastiskt bra, satte fingret på en hel del knutor i det kollektiva undermedvetna... gränsen mellan det som är levande och artificiellt, naturligt och konstgjort, mellan främlingar och fränder.  Om de även  gjorde en fortsättning på den historiska deckarserien Anno 1790 och slutade kopiera populistiska reklamteve-program skulle jag vara HELT nöjd.

Jag hatar att lämna ön. Det är lika jävligt varje gång. Det har alltså inget att göra med hur mycket tid jag har på mig att bli klar med mitt, eller hur vädret är, eller mitt dagshumör. Nej, det är själva lämnandet. När jag tömmer kylskåpet, packar ihop de sorgliga tomförpackningarna av glas, papper och plast som hopats bakom hörnet under en veckas vistelse, skakar ur brödburken, dammsuger upp smulor och döda flugor, diskar ur vattendunkar, skakar filtar och bäddar sängar så tvingas jag koppla på den där kalla kliniska lokalvårdarblicken som förvandlar semesterparadisets favoritplats till inget mer än en illa åtgången samling brädor i behov av slipning, målning och såpa. Det knäcker semesterromantikern i mig lite varje gång, den där transformationen från livsnjutare till inspektör.

De trädklädda bergssidorna tonar bort i blått dis på andra sidan dalen, men dessförinnan miltals av kulliga träd, odlingsfält, närliggande byar och ett lapptäcke av tegeltak i den lilla byn med de trånga gränderna rakt nedanför muren där torget med plataner, ett bageri, en tabac, ett par restauranger och ett postkontor gömmer sig.  De vita solskyddsgardinerna av gles bomullsväv fladdrar in på balkongen och för med sig en söt  doft från buskagen av limegult blommande syrenhortensia.   Tåget passerar genom dalgången och överröstar cikadornas gnissel.  Klockstapeln klämtar.  Intrycken fyller sinnena när jag vaknar, svettig.  Det är ett slott vi bor i.  De stora blocken m arksten i den grönskande trädgården har urholkats och nötts ner till ojämnhet genom seklen. Enligt värden, som höll en lång historisk utläggning en eftermiddag, var anfadern som namngett byn nära släkt med, och utsågs till prins av, Charlemagne (Karl den store). Men långt innan dess anlades den äldsta delen av slottet