From Sammy with love

Charmigt, rörande, skrämmande. "From Sammy with love" på Stockholms stadsteater är - precis som Angels in America - en påminnelse om att vita medelklassextiotalister som jag växt upp mitt i ett förtryck. Man har haft vissa fakta, men inte orkat förhålla sig. Hört en del, men förträngt för att det skaver mot bilden av hur man vill att det var. Som att blandäktenskap var förbjudna i 30 amerikanska stater in på 60-talet. Man har ju sett dokumentärer och bilder av Martin Luther King och av Rosa Parks och Ku Klux Klans lynchpatruller. Men att följa Sammy David J:r livsresa i den här föreställningen är att förstå något av hur det kändes att aldrig få leva ett vanligt liv, hur berömd man än blir. Att t.ex. inte kunna ta med sin nyblivna vita fru (svenska Maybritt) på resor mellan olika framträdanden, för att de riskerade fängelse bara genom att visa sig tillsammans. Drabbande blir det för att skådespelarna Karl Dyall och Rennie Mirro väver in sina egna erfarenheter av diskriminering i föreställningen. "Jag beundrar mina föräldrars vilja att visa världen hur framtidens barn ser ut. Jag önskar bara att det inte varit just jag", säger Rennie. Det är lite jobbigt att ta in att den vuxna, snygga, intelligenta man som står där faktiskt är ärlig. Det är ofattbart att John F Kennedy bjöd in Sammy att uppträda på installationsmottagningen i Vita huset, för att tre dagar före kalaset låta sekreteraren meddela att han inte längre var välkommen. Då hade Sammy stött hans presidentkampanj, ja, till och med skjutit upp sitt eget "blandbröllop" till efter valdagen, eftersom det faktum att han var vän med Frank Sinatra som var vän med JFK, riskerade att repellera väljare. Om inte "den fria världens" president kunde stå upp för jämlikhet, vem skulle då göra det? Och hur sedan Dr King, Malcolm X, JFK och Bobby Kennedy mördas. Hur kommer man över hatet och bitterheten? Inte konstigt att droger blev ett svar. Den är skickligt gjord, föreställningen. Inte bara dansen, akrobatiken, sången. Utan också hur vi i publiken får rollen som det bekväma etablissemanget som låter ett par "svartingar" underhålla med sin jazzmusik, sin spänst och sin sång. Sen kommer det smygande, ett lätt obehag när det börjar klarna vad framgången har kostat de här människorna. Både Sammy, Rennie och Karl. Jag gillar tanken på hur de färgade dansarna som anlitats till en Shell-firmafest, bestämde sig för att liksom Karl skala av de färggranna overallerna och kepsarna och sticka när det visade sig att de bara var anlitade för sin hudfärg som staffagefigurer, inte som yrkesmänniskor.  Eller när Karl och Rennie på slutet konstaterar att Sammy hatade den sång som blivit hans signum och som han alltid tvingades sjunga. Den som handlar om en fattig svart luffare. Det sista han ville bli förknippad med. Det han jobbat hårt hela sitt liv för att komma ifrån. Och hur männen på scenen ställer sig mitt emot varandra och konstaterar: "Jag är inte Mr Bojangles." Och går ut, medan låten tonar ut i högtalarna.

Note to self: Det blir en tuff soffhelg. Förutom att jag måste se andra delen av Så mycket bättre, början på Downtown Abbey som jag missade, De kallar oss skådisar, senaste avsnittet av Homeland och de två sista delarna av Torka aldrig tårar utan handskar, så måste jag nu också lägga till intervjun med Karl Dyall som lär finnas på SVT Play!