Tyckt, tänkt och tecknat...

När min morfar dog fick mormor, mamma och hennes syskon ägna en hel del tid åt att bära ut alla de papperskassar med gamla tidningar som trängdes runt väggarna i hans rum. Morfar kunde inte slänga. Jag har nog en släng av den där sjukan. I hyllan står en gammal pärm med tidningsklipp, de allra bästa artiklarna, som jag bara inte kunde låta gå till tidningsinsamlingen. Som skulle kunna bilda underlag till en roman, en artikel, eller åtminstone en insändare. Nu finns det ju e-arkiv, så jag har slappnat av lite. Men det går mycket tid åt att scanna tidningen på lediga dagar. Den egna kreativiteten kommer i andra hand. Nyhetssjuka, kanske. Med mitt onda ben kan jag inte vara så aktiv dessa dagar. Började denna lördag med att sitta i en fåtölj och stirra apatisk upp i taket. Satt så rätt länge. Lisa hann läsa ut sin mangabok under tiden. Hon har precis trätt in i slukaråldern. Till slut var jag tvungen att städa. Det är det enda som kan ge tillbaka självrespekten. Om gruset i hallen och smu

Det finns en punkt i varje människas liv när hon plöstligt inser att hon inte är odödlig. Vilket alla människor inbillar sig att de är till en början. För min del började det för två somrar sen; med ett par knäckta revben. Sommaren därpå var det nära att jag aldrig kommit upp igen från den där välta kanoten. Och så i vinter; en övning i ödmjukhet med långförkylning och muskelbristning. Konvalecent igen, på kryckor! Jag hajar poängen nu. Det räcker. Bodil Malmsten skriver också om ödmjukhet . Sant, hjärtknipande och roligt, som vanligt. Ute i solen hänger smältsnön försmädligt från taken och det luktar så där fulfint vårnygammalt. I dagstidningen handlar mycket om högskoleantagningen. Alla duktiga flickor och slappa pojkar som inte får så många chanser till med de nya reglerna. Minns de där slappa killarna som tog sig rätt att håna oss andra. Jag känner åtminstone fyra unga kvinnor som blivit utbrända. Själv var jag nära. Det började med en rejäl depression i åttan. Utmattningssymptom n

Uppfriskande med politisk teater. Insåg hur ovanligt det är på landets största scener. "Ön" på Stadsteatern handlar om två unga killar i början av nittiotalet. Det är hög igenkänningsfaktor för en som själv växt upp i ett ganska segregerat område, haft folkhemsideal, lidit fullständig begreppsförvirring i systemskiftets tidiga nittiotal och sedan gradvis inlemmats i den besuttna medelklassen med kärnfamilj, huset fullt av prylar och något som liknat en karriär. Som tänker på miljö och rättvisa men som kan svälja sina ideal om solidarisk samhällsfinansiering och betala hantverkaren svart för att själv komma billigare undan. Som ser sin privatekonomi gynnas av den borgerliga politiken medan allmännyttan säljs ut, a-kassa och sjukersättning försämras. Hur kunde det bli så? Pjäsen är bitvis vass satir, bitvis vänsterromantik, bitvis buskis, bitvis operett. Jag gillar den för den berättar min generations historia. Faktum är att jag just håller på att försöka skriva en berättelse