Tyckt, tänkt och tecknat...

Visst är det märkligt, och sorgligt, att strävan mot social rättvisa och ekologisk hållbarhet ibland anses vara uttryck för särintressen... Det slår mig när jag läser en artikel av filosofen Slavoj Zizek i DN Kultur idag. Han skriver om det isländska vulkanutbrottet och hotet om andra ekologiska katastrofer. Med hänvisning till Alain Badiou (också okänd för mig) listar han vad som behövs för att åstadkomma nödvändig förändring: - världsomspännande normer som begränsar vars och ens tärande på miljön, - bestraffning mot alla som bryter mot skyddsåtgärderna, - kollektiva beslut på tvärs mot kapitalismens inneboende logik, - tillit till den enskilda människan och de som vågar säga ifrån. Riktigt så skriver han inte och angiveridiskussionen känns inte helt trevlig, men i de stora dragen har ju karln rätt! Zizek ser en möjlighet i alla de risker som omger oss - att vi faktiskt kommer att tvingas ställa om vårt sätt att prioritera och lösa gemensamma problem i framtiden. (Foto: CC Attribution...

När min morfar dog fick mormor, mamma och hennes syskon ägna en hel del tid åt att bära ut alla de papperskassar med gamla tidningar som trängdes runt väggarna i hans rum. Morfar kunde inte slänga. Jag har nog en släng av den där sjukan. I hyllan står en gammal pärm med tidningsklipp, de allra bästa artiklarna, som jag bara inte kunde låta gå till tidningsinsamlingen. Som skulle kunna bilda underlag till en roman, en artikel, eller åtminstone en insändare. Nu finns det ju e-arkiv, så jag har slappnat av lite. Men det går mycket tid åt att scanna tidningen på lediga dagar. Den egna kreativiteten kommer i andra hand. Nyhetssjuka, kanske. Med mitt onda ben kan jag inte vara så aktiv dessa dagar. Började denna lördag med att sitta i en fåtölj och stirra apatisk upp i taket. Satt så rätt länge. Lisa hann läsa ut sin mangabok under tiden. Hon har precis trätt in i slukaråldern. Till slut var jag tvungen att städa. Det är det enda som kan ge tillbaka självrespekten. Om gruset i hallen och smu...

Uppfriskande med politisk teater. Insåg hur ovanligt det är på landets största scener. "Ön" på Stadsteatern handlar om två unga killar i början av nittiotalet. Det är hög igenkänningsfaktor för en som själv växt upp i ett ganska segregerat område, haft folkhemsideal, lidit fullständig begreppsförvirring i systemskiftets tidiga nittiotal och sedan gradvis inlemmats i den besuttna medelklassen med kärnfamilj, huset fullt av prylar och något som liknat en karriär. Som tänker på miljö och rättvisa men som kan svälja sina ideal om solidarisk samhällsfinansiering och betala hantverkaren svart för att själv komma billigare undan. Som ser sin privatekonomi gynnas av den borgerliga politiken medan allmännyttan säljs ut, a-kassa och sjukersättning försämras. Hur kunde det bli så? Pjäsen är bitvis vass satir, bitvis vänsterromantik, bitvis buskis, bitvis operett. Jag gillar den för den berättar min generations historia. Faktum är att jag just håller på att försöka skriva en berättelse ...

Fördelen med att vara sjuk är att man hinner läsa. Tvärsnitt till exempel, om forskning inom humaniora och samhällsvetenskap. Om nån tvivlar på varför sån forskning behövs, är det bara att skaffa en prenumeration och börja bläddra. Allt är inte lika fångande, men mycket. Arne Jarriks ledare sätter det i sitt sammanhang, välskrivet och pedagogiskt. Läs till exempel Fria forskare - en ansvarslös adel? om hur synen på fri grundforskning håller på att förändras, i nr 4/09. Och läs Nathan Shachars avslutande krönika i samma nummer: Äkta tolerans kräver individen i centrum . Jag måste citera: "Äkta tolerans kulturer emellan existerar bara under ett ideologiskt system, den humanistiska upplysningens. Upplysningens grundpelare är individen. Därför är upplysningen, den kultur vi skapat, både multikulturalismens och den radikala islamismens svurne fiende - eftersom upplysningen utgår från individen och hennes universella rättigheter, medan både multikulturalismen och islamismen håller gr...

Jag har fått två nya idoler den här veckan. Ja, inte Calle och Erik. Nu tänker jag på något annat än sjungande idoler. Den ena är Arne Naess, som gick bort i början av 2009. Hade inte alls planerat att se en dokumentär om en gammal filosof (hur lockande låter det?) men när jag väl fått in programmet på min teve blev jag fångad. "En liten gnutta harmlös galenskap tror jag bara är nyttigt" och "de enkla glädjeämnena är de bästa" vidhöll gamlingen. Visst verkade han lite galen - en 95-åring som åkte pulka, lekte med barn och flög luftballong, alltid med en tygnalle i fickan - men ju längre jag tittade desto mer respekterade jag honom. Och hans seriöst lekfulla inställning till livet. Det är få som verkligen vågar vara sig själva, men han vågade. Tyvärr hittar jag inte längre dokumentären med de fantastiska fjällvyer från Naess stuga på SVT play. Läser på wikipedia att han startade något som kallas ekosofi och var både aktivist och pianist (den engelskspråkiga sidan är...

Foto: Hotel Prague city.com De senaste veckorna har SVT visat flera dokumentärer om tjugoårsminnet av murens fall, DDRs och Sovjetväldets uttåg ur historien. Filmer som De andras liv och Goodbye Lenin är gripande och lades förstås in i tablån. Ikväll var det ett program från Prag, kontrasterande intervjuer från då och nu. Jag var där strax efteråt faktiskt. Kommer ihåg att de fortfarande ransonerade plastpåsar i jeansbutiken. Och att man fick en påse extrasulor till skorna man handlade. De skulle liksom räcka länge. När jag ser stadssiluetten och hör de eftertänksamma kommentarerna minns jag plötsligt tidsandan. Det var min åsikt också, my sentiments exactly, att underhållningskulturen blev det dominerande när barnet åkte ut med badvattnet och att det gör oss fattiga i själen. Att konsumtionshetsen flyttar fokus från det som verkligen är viktigt i livet. Men nu är jag tillvand. De också. Nu hör jag att Vaclav Havel låter rätt mossig och bakåtsträvande med sitt prat om eviga värden...

Jobbar på att bli mindre protestantisk. Fast det är svårt. Helgen, som utgjordes av två av de varmaste och somrigaste dagarna hittills i år, tillbringade jag till en början plikttroget med att pricka av uppgifter i familjealmanackan: räkna och göra mejlutskick om klasskassan; räkna och redovisa lagkassan; tvätta några maskiner, plocka undan på tomten, ta del av barnens veckobrev från skolan och städa undan i huset. Istället för att skjuta upp det tråkiga, bara dra ut och njuta av solen. Det vet man ju hur sånt slutar. Man dåsar och drömmer sig bort. Blir berusad av dofter från buskar och träd. Njutningsfullt handlingsförlamad. Man struntar snart i klockan, struntar i måltider, struntar i att telefonen ringer. Fastnar förhäxad med näsan i skyn där en björktrast och en skata utkämpar en duell i den döda tallkronan. Noterar ogräset mellan plattorna och skiter glatt i det. Häller upp ett glas vin. Blir myrbiten. Känner solen krypa i huden. Jo, jag gjorde det också. Till slut.

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...

Lyssnar på P1 I bilen mellan lördagsförmiddagens lämningar på fotbollsträning, pingisträning och återvinningscentral. Först en redogörelse för Charles Darwins personliga liv. Inte visste jag att han mådde så väldigt dåligt. Men det är klart, har man kommit fram till en teori som omkullkastar skapelseberättelsen och grundvalen för hela kristendomen - och så många människors fasta övertygelse jorden över - då är klart att man får ångest. Även om man gjort ett fantastiskt bidrag till mänskligheten. Sen ett inslag om cykeln. Just det, cykeln. Vid sidan av förklaringar av denna tekniska uppfinning fick man höra ett inslag om en man som på sjuttiotalet cyklat från Indien till Borås (för kärlekens skull, vad annars). Han hade som liten kastlös pojke blivit spådd att han skulle komma att träffa en kvinna som inte var från byn, inte från regionen, inte ens från samma land. Kanske finns det en fördel med vidskepelse ändå. Tanken på att det var möjligt att bryta upp, att skapa sig ett helt annat ...