Lukten av tång är inget jag förknippar med november. Men en sån här varm vinterdag ligger den uppspolade tången fortfarande fuktig på klipphällarna. Och luktar sommar. Nu ser jag bara ett par meter framför mig i dimman. Det är som om det inte fanns något bortom bryggan där vi stannat. Bara en stor tom rymd. Vågorna hörs när vi kommer ner på stranden. Taktfasta, skummande, brusande. Precis som på sommaren när den här lilla sandstranden brukar vara fullbelagd av handdukar, leksaker, frysväskor och solande människor i olika grader av avkläddhet. Stenarna är alldeles blanka av väta. Stora, runda stenar. Rundslipad småsten närmare vattnet skaver mot varandra för varje gång jag sätter ner kängorna. Det blåser från havet, kyler ansiktet. Ljudet av en motorbåt som vi aldrig får syn på i dimman hänger kvar i luften länge. Ljudet blåser med vindarna inåt land som om båten fortfarande var helt nära. Tånglukten blandas med jordiga dunster när vi följer stigen som vindlar in