Jag har fått två nya idoler den här veckan. Ja, inte Calle och Erik. Nu tänker jag på något annat än sjungande idoler. Den ena är Arne Naess, som gick bort i början av 2009. Hade inte alls planerat att se en dokumentär om en gammal filosof (hur lockande låter det?) men när jag väl fått in programmet på min teve blev jag fångad. "En liten gnutta harmlös galenskap tror jag bara är nyttigt" och "de enkla glädjeämnena är de bästa" vidhöll gamlingen. Visst verkade han lite galen - en 95-åring som åkte pulka, lekte med barn och flög luftballong, alltid med en tygnalle i fickan - men ju längre jag tittade desto mer respekterade jag honom. Och hans seriöst lekfulla inställning till livet. Det är få som verkligen vågar vara sig själva, men han vågade. Tyvärr hittar jag inte längre dokumentären med de fantastiska fjällvyer från Naess stuga på SVT play. Läser på wikipedia att han startade något som kallas ekosofi och var både aktivist och pianist (den engelskspråkiga sidan är