Malin Ullgren slår huvudet på spiken i DN 25/9 när hon skriver om det mansideal som blivit passé politiskt, men som lever inom filmen. Tänk: Mr Rochester, Mr Darcy, Don Draper, Erlend Nikulausson, Bill Compton... Det finns inga som får kvinnohjärtan att klappa i biosalongen som de odrägligt arroganta, aggressiva, tystlåtna. Och det är ju samma sak med kvinnoidealen. Även om det kommer några nya, fräscha filmer varje år så lever det gamla idealet kvar, närmast outrotligt (kvinnan som i grunden ömtålig, beroende, intuitiv). Hollywood-filmer är oftast fortfarande fulla av relationstörstande kvinnor och handlingskraftiga män. Ofta har man bara gjort en läpparnas bekännelse till genustänket och låter den kvinnliga huvudrollen dra en värja i någon scen. Ullgren skriver att kanske kommer en "manlighetens hora/madonna-komplex" i form av "pappa/hingst-komplex" att speglas i populärkulturen framöver. Jag tycker i och för sig att det finns en del filmer som faktiskt gör &quo