Varannan klassiker, bestämde vi i bokcirkeln. Nu är "Idioten" på 584 sidor avverkad. Det var det pratigaste jag läst på länge. Intressant, till en början, som idéroman där idealism/naivitet ställs mot nihilism. De olika förhållningssätten personifieras av huvudpersonen, en sjuklig, idealistisk, fattig furste, och de olika figurer han stöter på när han återvänder till Tsar-Ryssland efter en sanatorievistelse i Schweiz för behandling av sin epilepsi. Men det blir aldrig spännande eller särskilt medryckande. Fast de första kapitlen lovar gott. Ta bara den här meningen: "Den svarthårige grannen i sin sköna päls hade suttit och iakttagit allt detta, delvis i brist på annan sysselsättning, och med det ofinkänsliga småleende med vilket man ibland så ogenerat och lättsinnigt uttrycker sin tillfredsställelse över andras obehag, frågade han: -Fryser ni?" Eller när dåtida Petersburgs medelklass beskrivs som ett samhälle som låter skvallermedia och oroligt varumärkesvårdande