Det räcker gott att bara skratta - och det gör jag tills jag gråter - åt barnreplikerna ur vuxna munnar. Eller så börjar man filosofera om att hela livet egentligen är en lek och fundera på den raka linjen mellan apberget på Skansen, fruktstunden på fritids och fikarasten på jobbet. Maktkonflikter, grupptryck och ledarstilar uforskas enligt ungefär samma mönster överallt, av alla primater. Risken känns överhängande att alla planer, allt sorterande, alla stämplade blanketter, mest kokar ner till en fåfäng förhoppning om att betyda något i något sammanhang någonstans. Per Mattsson är förresten underbar, vilken timing. Hela idén om att göra ett projekt av att transkribera barnprat, att bearbeta det till en pjäs om en anonym arbetsplats är underbar i sig ( Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist) . Går just nu på Dramaten: Ett informellt samtal om den nuvarande situationen