Tyckt, tänkt och tecknat...

 Gula löv på ytan, gamla plastbestick på botten.  Vilodag efter några hektiska veckor krönta med pappas 70-årsmiddag i går. Läser intervjuer i SvD med Lundell och med Miranda July om hennes sökande bitterljuva inställning till livet, tänker på Woody Allen. Går ner till sundet i solen, förbi sömniga hus och genom de få skogsdungar som finns kvar här. Kroppen längtar efter rörelse. Ett av radhushusen har en silvergrön jagga parkerad utanför, tar upp hela gårdsplanen. Det doftar sött från diket, precis som på Väddö. Den lite unkna lukten gör mig glad. Sitter därnere en stund, hittar energin igen.

En lugn lyckokänsla i kroppen hela vägen hem, trots bussträngsel, blöta täckjackor och novembermodd under skorna. Samma känsla som varje gång jag ser en Woody Allen-film. Har inte vi alla fått tampas med hopplösa situationer, liksom. Gör vi inte alla vårt bästa ändå, liksom. Vi kommer fortsätta göra våra små misstag, men åtminstone försöka undvika de stora, liksom. Det är svårt att sätta fingret på vad det är med hans filmer, men det har nåt att göra med att finna sig i denna ödets ironi att vara människa. Att erkänna alla de missriktade drömmar, begär, fel och brister som var och en av oss är mer eller mindre programmerade eller behäftade med. Och ändå, eller just därför, förstå att njuta av de glimtar av gudomlig lycka som ett liv ändå innehåller. Hur mycket ateist man än är. (Eller som berättarrösten säger i filmen: Ibland hjälper illusioner bättre än medicin.)