Man måste bara buga och ta av hatten för Jonas Hassen Khemiri. C och jag såg pjäsen 5 x Gud på Stadsteatern. Vilken kontroll, vilken lekfullhet, vilka härligt vida svängar. Snabba kast mellan karaktärer och scener. Textinnehållet och skiftena, växlingen mellan svenska och engelska och mellan förortsslang och Strindberg, metateatern, är tillräckligt utmanande för att fånga den unga publikens fulla uppmärksamhet. Bra iscensättning också, och det tomma rummet med fyra stolar känns aldrig tomt. Kan man låna/köpa dramatiska texter precis som vanliga prosaböcker? Vardå i så fall? Jag kände samma sak när vi sett Kristina Lugns pjäs "Det är långt till Vällingby" (rätt titel?). Skulle vilja frossa i de replikskiftena och återuppleva guldkornen igen! Vi var nästan äldst i publiken, men som tur var kom ett par kulturtanter (den äldre sorten från landsbygden, som har hatten på inomhus) också. Man inser att man blivit medelålders när 19-åringarna runt omkring skrattar på ställen i pjäsen