Storstockholm är hemma för mig. Med sitt nervsystem av busslinjer och tunnelbanesträckor, stadskärnor och förortscentra, viadukter och industriområden, skogspartier och sjöar. Jag tycker mig förstå mig på geografin, topologin. Varför en korvkiosk ligger där den ligger och inte hundra meter åt ett annat håll. Det känns självklart. Kroppen har på något sätt lärt sig var de stora trafikflödena går, vart snön blåser på vintern, vart smältvattnet rinner på våren, hur solen står på sommaren. Så är det inte med andra landsdelar. Där marken kan vara platt och vidsträckt utan några markanta kännetecken medan hus och lador ligger utslängda på ett osorterat sätt, oavläsbart. Fast Göteborgsområdet kan jag längta till ibland, där har jag varit tillräckligt mycket för att känna igen mig här och där. Och tillräckligt lite, för att romantisera. Där finns den goa dialekten, där finns ett tydligare "vi" och där finns Havet, med sin hisnande uråldrighet. Och så har de Backa teater. Under hösten har jag läst i SvD om några föreställningar på temat droger, bl.a. Utopia (fantastisk recension av Lars Ring). Det verkar vara en smart iscensättning som ifrågasätter vårt behov av verklighetsflykt. När jag läste recensionen fick jag den där sällsynta magkänslan av att det vore ett stort, stort misstag att inte se Utopia under detta enda liv. (Lite som när jag åkte nattbuss hem med F efter en av studentfesterna och med ens i hela kroppen insåg att det vore ett stort, stort misstag att låta den mannen kliva ur bussen och mitt liv - en mycket mer livsavgörande insikt - men ändå: magkänslan.) Kan inte SVT gripa in och tevesända? För vad beror det på, detta frivilliga försvinnande in i droger? Bilden av vår tid blir märklig. Vi väljer droger, dataspel, hörlurar eller för den delen exklusiva klubbar, som ett sätt att leva i en parallell värld. Själv tar jag ofta min tillflykt till ensamheten genom att skriva, läsa, se film. Utopia tycks säga: Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om den där oriktade energin fick en konstruktiv inriktning istället, om människor till att börja med avstod från sådan verklighetsflykt som fräter sönder deras hjärnor (skrämmande effekter på nervcellerna, se exempel från "Hjärndagen" på Rival häromveckan: Länk 1. Länk 2). Det finns så mycket annat att göra istället, t.ex. sticknings-, dataspels- och bakgrupper som faktiskt träffas och gör något tillsammans; konsumentföreningar, miljögrupper och människorättsföreningar som organiserar sig för att de insett att de behövs mer än någonsin när välfärden och meningsskapandet i samhället krackelerar; småföretag som hittar sin nisch och spinner ett nät av beroenden i närsamhället. Jag är kluven till det. Vill definitivt ha ett samhälle där man bryr sig om varandra, men vill inte stå i beroende eller bli störd för mycket. Det är så komplicerat att leva tillsammans, på alla de olika nivåer som ett modernt samhälle innebär, med alla de roller man har. Ständigt uppkopplade, aldrig avkopplade. Jag vill delta på avstånd. För att kunna vara mig själv på min fritid. Det kanske är samma sak med alla de andra som på olika sätt flyr verkligheten ibland.
Kommentarer
Skicka en kommentar