Fortsätt till huvudinnehåll

Verklighetsflykt av olika slag



Storstockholm är hemma för mig. Med sitt nervsystem av busslinjer och tunnelbanesträckor, stadskärnor och förortscentra, viadukter och industriområden, skogspartier och sjöar. Jag tycker mig förstå mig på geografin, topologin. Varför en korvkiosk ligger där den ligger och inte hundra meter åt ett annat håll. Det känns självklart. Kroppen har på något sätt lärt sig var de stora trafikflödena går, vart snön blåser på vintern, vart smältvattnet rinner på våren, hur solen står på sommaren. Så är det inte med andra landsdelar. Där marken kan vara platt och vidsträckt utan några markanta kännetecken medan hus och lador ligger utslängda på ett osorterat sätt, oavläsbart. Fast Göteborgsområdet kan jag längta till ibland, där har jag varit tillräckligt mycket för att känna igen mig här och där. Och tillräckligt lite, för att romantisera. Där finns den goa dialekten, där finns ett tydligare "vi" och där finns Havet, med sin hisnande uråldrighet. Och så har de Backa teater. Under hösten har jag läst i SvD om några föreställningar på temat droger, bl.a. Utopia (fantastisk recension av Lars Ring). Det verkar vara en smart iscensättning som ifrågasätter vårt behov av verklighetsflykt. När jag läste recensionen fick jag den där sällsynta magkänslan av att det vore ett stort, stort misstag att inte se Utopia under detta enda liv. (Lite som när jag åkte nattbuss hem med F efter en av studentfesterna och med ens i hela kroppen insåg att det vore ett stort, stort misstag att låta den mannen kliva ur bussen och mitt liv - en mycket mer  livsavgörande insikt - men ändå: magkänslan.) Kan inte SVT gripa in och tevesända? För vad beror det på, detta frivilliga försvinnande in i droger? Bilden av vår tid blir märklig. Vi väljer droger, dataspel, hörlurar eller för den delen exklusiva klubbar, som ett sätt att leva i en parallell värld. Själv tar jag ofta min tillflykt till ensamheten genom att skriva, läsa, se film. Utopia tycks säga: Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om den där oriktade energin fick en konstruktiv inriktning istället, om människor till att börja med avstod från sådan verklighetsflykt som fräter sönder deras hjärnor (skrämmande effekter på nervcellerna, se exempel från "Hjärndagen" på Rival häromveckan: Länk 1. Länk 2). Det finns så mycket annat att göra istället, t.ex. sticknings-, dataspels- och bakgrupper som faktiskt träffas och gör något tillsammans; konsumentföreningar, miljögrupper och människorättsföreningar som organiserar sig för att de insett att de behövs mer än någonsin när välfärden och meningsskapandet i samhället krackelerar; småföretag som hittar sin nisch och spinner ett nät av beroenden i närsamhället. Jag är kluven till det. Vill definitivt ha ett samhälle där man bryr sig om varandra, men vill inte stå i beroende eller bli störd för mycket. Det är så komplicerat att leva tillsammans, på alla de olika nivåer som ett modernt samhälle innebär, med alla de roller man har. Ständigt uppkopplade, aldrig avkopplade. Jag vill delta på avstånd. För att kunna vara mig själv på min fritid. Det kanske är samma sak med alla de andra som på olika sätt flyr verkligheten ibland. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om du inte vet vad du ska plugga, läs idéhistoria!

Om du undrar vad idéhistoria ska vara bra för, läs den här artikeln av Håkan Lindgren . Jag pluggade idéhistoria vid Stockholms universitet och det är ett av de bästa val jag gjort. Formade mig som människa. En av dem som formade mitt sätt att se på världen var Norbert Elias, som Lindgrens artikel handlar om. Boken "Sedernas historia" är som sagt ingen historia över framstegen på bordsskickets område, utan "mentalitetshistoria", en teori om vad som driver samhällsutvecklingen. Enligt Elias handlar det inte om t.ex. något gudagivet, någon automatisk drivkraft mot allt högre stadier eller om människans egoistiska intressen, utan det är sociala processer, summan av många människors olika val som styr utvecklingen...

Vindsurfare vid Björkviks brygga

Lukten av tång är inget jag förknippar med november. Men en sån här varm vinterdag ligger den uppspolade tången fortfarande fuktig på klipphällarna. Och luktar sommar. Nu ser jag bara ett par meter framför mig i dimman. Det är som om det inte fanns något bortom bryggan där vi stannat. Bara en stor tom rymd. Vågorna hörs när vi kommer ner på stranden. Taktfasta, skummande, brusande. Precis som på sommaren när den här lilla sandstranden brukar vara fullbelagd av handdukar, leksaker, frysväskor och solande människor i olika grader av avkläddhet. Stenarna är alldeles blanka av väta. Stora, runda stenar. Rundslipad småsten närmare vattnet skaver mot varandra för varje gång jag sätter ner kängorna. Det blåser från havet, kyler ansiktet. Ljudet av en motorbåt som vi aldrig får syn på i dimman hänger kvar i luften länge. Ljudet blåser med vindarna inåt land som om båten fortfarande var helt nära. Tånglukten blandas med jordiga dunster när vi följer stigen som vindlar in ...

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/