Vad gör en roman bra? Och varför tröttnar man ibland utan att orka fortsätta? Jag tänker på Josefine Klougarts “En av oss sover” som är den senaste bok som jag verkligen sträckläste på bara ett par dagar, och på Dostojevskijs “Idioten” som var en plåga att ta sig igenom. "En av oss sover" sögs jag in i tack vare en otrolig närhet, direkthet, en okonstlad precision som förmedlades främst via språket. Själva historien var inte särskilt spännande, den utspelar sig i en vardaglig lantlig miljö bland vardagliga personer. Men det var något med hur huvudpersonens tankar förmedlades och det lyriska språket som inte liknar något jag läst tidigare. Jag gissade att huvudpersonen bearbetade någon sorts sorg, hon verkade inte riktigt själv veta hur hon mådde och verkade nästan ha släppt taget att försöka styra vad som hände i hennes liv. Samtidigt ägde hon en självklar auktoritet och urskiljningsförmåga. Det fanns något att upptäcka om henne. Hon visade motstridiga egenskaper. Ba