BUSungen är en av mina favoritböcker som tonåring. Förra veckan hittade jag den igen i hyllan och läste den för min elvaåring. Buskul. Faktiskt, hon tyckte det också. Jag har alltid älskat språkglädjen och tonen i den. Även om sjuttiotalsslangen ibland är svår att begripa. Herregud, pratade man verkligen så? Vi beställde sedan raskt uppföljaren via den fantastiska köp- och säljsajten Bokbörsen. Ett digitalt antikvariat. Men de senaste dagarna har det inte blivit någon högläsning. Inget prat alls, faktiskt. Är förkyld och kan inte använda rösten. Släpade mig iväg ner till Apoteket för att inhandla Nyodex, ett gurgelvatten som brukar hålla det halsonda stången (ett av många bra tips från svärmor). Och jo, jag fick till slut tag i den trots att jag glömt bort vad det hette, kunde släpa mig hem igen och börja gurgla. Men jag funderar fortfarande på vad det var för fel på apotekaren. Enligt namnbrickan var han utbildad, men han uppträdde förvirrat, besvärat och verkade inte förstå vad jag sa. Han bara stod och blinkade och mumlade. Som om han hoppades att jag skulle gå igen och sluta besvära honom. Eller så hade han en sådan där dag när han bestämt sig för att spegla varje kund och nu skickade mitt besvärade halsonda mumlande i retur, så att säga. För nej, han verkade inte kunna komma på vad jag menade, om det nu var det han försökte när han stod där handfallen. När jag nämnt begynnelsebokstav, "rosa flaska", "jod" och "gurgla mot förkylning" några gånger utan att det hände något, så föreslog jag att han skulle söka i datorn. Lite motvilligt gjorde han det. När jag bett honom en andra gång, gick in bakom disken och knappade fundersamt på några tangenter. Till slut var det tjejen i kassan bredvid som talade om för honom vad det var jag letade efter. Jag ser tre alternativ; antingen var det dolda kameran-inspelning och han agerade skyldig skurk som överraskats just som han höll på att gömma liket på personaltoaletten, eller så gick han på någon form av medicin (läs drog), eller så lider han av ett svårt socialt handikapp och hör inte hemma i servicebranschen. Hoppas karln hittar en mer passande sysselsättning. Fast å andra sidan: om det var skådis han var, så var han bra...
Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...
Kommentarer
Skicka en kommentar