Tyckt, tänkt och tecknat...

En bra dag på jobbet, pigg i huvudet på eftermiddagen för första gången den här veckan. Cyklar hem igen, befrielse för kropp och knopp. F har ett jobbmöte som fortsätter hela kvällen. Jag värmer rester till mig och barnen som middag. Stormen, resterna av orkanen Katia från andra sidan jordklotet, brummar därute i mörkret. L läser gåtor ur KP, vi pratar lite Ola och droger och orkaner och läxor. E, som själv varit och handlat färdiga plättar, steker dem till matsäcken imorgon. Barnen fyller diskmaskinen på eget initiativ. Jag kan knappt tro det, men ett och annat verkar ha fastnat av allt tjat. Och när L talar om för E att han ska diska stekpannan utan diskmedel och fetta in den med olja efteråt är jag nära att ropa halleluja. Jag lägger i en tvätt istället. Läser mejl med Pride & Prejudice på dvd i bakgrunden. Det är minst tio mejl från skolan och vi har blivit utsedda till klassföräldrar. Men jag är i balans, tar det med ro. H ringer - hon är så otr...

Den smutsiga snöskorven håller Stockholmstrakten fast i en halvnelson och tvingar en till självrannsakan. Man blir tvungen att ta en ärlig och osentimental titt på sig själv, sin själ i en inte alltför smickrande vinterblek belysning mitt bland tinande hundbajs och halkbekämpningens grusmassor. För så här är det: Arbetsliv, familjeliv och ägodelar lägger ett raster av måsten över livet. Först lider man några år, sen tvingas och lyckas man faktiskt anpassa sitt kreativa jag och sin vardag, till sist har man vant sig. Och ytterligare lite senare: Är det här allt? Dessa kompromisser. I det läget ger jag mig själv ett löfte att åtminstone tvinga mig att tala sanning lite oftare. Ransonera alla vita lögner och halvkväden. Jag ska åtminstone säga som det är, måste börja där. Börjar också bli dags att boka in några sittningar hos en någon som kan hjälpa mig att få grepp om dåliga handlingsmönster och kanske bukt med dem också. Så dags vid pass fyrtio, men i alla fall. Börja sätta några helt ...

Man gör det för barnen. För att få se deras lyckliga ögon och deras sockerstinna kroppar spritta av energi. Och tänker sig att man ska spatsera omkring med sin man, sitta ner på en bänk i solen och tala med varandra, djupt och innerligt. Men i en nöjespark är det trängsel, skräp, frityros och påträngande musik överallt. Det finns inga lediga parkbänkar i solen. Efter två timmar vill jag bara därifrån och vi har inte diskuterat en lämplig tid för sorti eller hur mycket pengar dottern och hennes kompis borde få göra av med. Vi har olika åsikter om dessa saker. Så jag börjar tänka svarta tankar om att nöjesparker bara är ett sätt att döva alla mänskliga behov och sinnen, att jag inte vill döva mina, att jag inte står ut en sekund till och så vidare. Och maken tycker jag är en glädjedödare. Sen åker vi äntligen hem och dricker te och glömmer alltihop för den här gången. Tills nästa sommar när jag får för mig att besök på nöjesfält förmodligen är en paragraf i barnkonventionen. När jag ser ...

Äntligen provat längdskidor. Tror inte jag åkt på en sisådär tjugo år. Det VAR fortfarande kul! Speciellt i solsken och utan alltför många uppförsbackar. För Lisa var det första gången. Hon föll ungefär hundra gånger men gav inte upp och kände sig som en vinnare ändå. Firades på Långa raden med latte och pannkakor. Sen lämnade vi tillbaka skidorna. Skaffar nog egna på efter-säsongs-rean.

Bloggen blir nån sorts förvaringsmapp för intryck, åsikter och upplevelser. Så nu lägger jag upp några teckningar också - det enda jag åstadkommit de senaste åren. Man får passa på när barnen sover.

De senaste dagarna har näsdroppar toppat listan över bästa uppfinningar. Ohotad etta. Om jag skulle försöka mig på nån rangordning av övriga 9-i-topp skulle det se ut ungefär så här i dag: - tvättmaskinen - värktabletten - boktryckarkonsten - tampongen - kylskåpet - telefonen - filmkameran - PC:n - gitarren Lisa, som är hemma med feber efter gårdagens vaccination, tycker att tuggummimaskinen ändå hamnar på första plats. Sen kommer enligt henne: godiset, boken, spisen, ipoden, högtalaren, julafton, lampan, vågen och spelen. PS: jag borde anat att hon inte var riktigt på topp i går när hon slocknade klockan sju i soffan...(se nedan)

Vissa dagar tror jag fyrtioårskrisen helt avklingat, men så gör den sig påmind igen. Inte krisen, men själva vilsenheten och besvikelsen. Blev det bara det här? Andra dagar är jag så nöjd. När Lisa glatt håller mig i handen hela vägen från skolan och berättar om repetitionerna av Hanna Montana-sången som tjejerna ska sjunga på klassens timme. Emil som kommer hem eld och lågor över helgens badmintonläger. Fredrik, min fredrik. Och jobbet, hemmet, kompisarna, skrivprojektet, resplanerna, sommarplanerna... Mitt liv rör sig inte i några större cirklar. På ytan ser det säkert trist ut, medelålders och förortsgrått. Men det har i princip allt jag kan önska. Tänk att jag kunde skriva det en dag. Och två riktigt bra saker har jag åstadkommit i alla fall. Se fotobevis.

Foto: Dramaten Det är härligt med gamla vänner. Som man kan gå på teater med, fika med, tanka livsvidsomar av. Efter en promenad från Slussen träffade jag AL på Wienerkonditoriet där vi drack te och pratade om utmattningssymtom, "duktiga flickor", föräldraskap. Bland annat. Sen gick vi till näraliggande Dramatens lilla scen där Julia Dufvenius och Michael Nyqvist spelar Jane Eyre och Mr Rochester. Apropå duktig flicka: snacka om moralisk resning! Att tacka nej till egen lycka för att killen gjort det omoraliska valet att lämna sin första, mentalsjuka hustru. Den uppoffringen går inte av för hackor! Pjäsen hade lätt kunnat bli dammigt och oengagerande kostymdrama. Men det är inte obegriplig kvinnlig underlägsenhet och manlig arrogans som står i centrum - som när jag som tonåring läste Charlotte Brontës roman och inte förstod huvudpersonernas drivkrafter. Fyrtio år gammal, och i den här versionen, ser jag istället i Jane en okuvlig personlighet som kräver att få vara huvud...

Vardagens små detaljer... Jag vet inte om de är så mycket att ha bilder på alltid. Inte dagens i alla fall.

Ovanstående bild inbjuder till källkritik. Notera att skogsranden ingalunda bär spår av den frost som varje stockholmare sett pryda växtligheten de senaste veckorna. Notera även hur uppenbart yngre både Fredrik och Lisa ter sig. Och hur få Stockholmssiluetter som syns i bakgrunden. Detta är ingen färsk bild. Den är inte från dagens tur runt Humlegårdens anlagda skridskobana där kulörta lyktor lyste inbjudande över oss och ett antal italienska och tyska turister medan Frank Sinatra och Magnus Uggla sköljde ur högtalarna. Nej, den är från förra vinterns skrinnande vid Hellasgården. Dagens alldeles utomordentliga bilder råkade jag nämligen nyss radera när jag skulle mejla över dem från mobilen. Där rök bilder från Lisas kör, mitt och Anitas besök på Island och diverse andra OERSÄTTLIGA bilder som jag naturligtvis inte brytt mig om att föra över medan tid var. Ironiskt nog, eftersom jag nyss surfade runt på ett antal mycket proffsigare bloggar än den här och noterade hur viktig BILDEN är, ...

Om du ska se en föreställning nästa jul, med eller utan barn, se den här! "Julfrossa" består av en serie inslag eller smått absurda sketcher med jul som tema. Både glädje och svårmod. Musik, sång, pantomim och underfundiga texter. Enda nackdelen var att det var över alldeles för snabbt, efter bara 45 minuter. Årets sista föreställning gick i tisdags. Jag bokar in nästa år igen. Garanterat.

Ett julkort till nära och kära, vänner och bekanta är ju trevligt. Men det hann inte bli något på posten, utan nu sitter jag och letar lämpligt familjefoto på datorn för att skicka julkort via e-post istället. Det här är ju inte aktuellt, men visst är det kul vad ungarna hittar på med mobilen av en sommarfrukost med fil och korsord. Ser plötsligt lite glamoröst ut.

Antalet soltimmar i november måste fördubblats idag över Stockholm. Det var gyllengult i minst ett par timmar mitt på dagen. Tog bussen till Henriksdal och gick därifrån mot Hammarby sjöstad, längs vattnet. Det byggs fortfarande för fullt på sidan mot stan, 900 nya lägenheter ska det bli. Halkade på träbryggorna längs strandpromenaden och njöt av att se vattenytan och änderna som höll till i vasskanten. Var ute och klättrade på solbadsrondellen, gick över spångar, spanade på flotta våningar med sjöutsikt och fantasifulla gårdsmiljöer. Borta vid biblioteket var det julmarknad. Vi tittade på julgranar ackompanjerade av Sinatra, köpte några julklappar, fingrade och luktade på smycken, strumpor, plånböcker, gosedjur, krämer och hemlagad glögg, polkagrisar, honung och mycket mer. De båda kvinnorna som sålde smycken jobbade i vanliga fall på dagis. De samlar och köper in stenar av olika sorter - bland annat lava - som de sätter ihop med olika silverdetaljer till snygga armband. Inne på bibli...

Lördag förmiddag i slutet av november. Det skymtar något ljust mellan molnen. Känns ovanligt. F åkte med dottern till fotbollsträningen och sen vidare till Maxi för att handla mat. Min elvaåring, E - som är lika morgontrött som jag - och jag vi hade en skön, sömnig diskussion vid frukostbordet om alltifrån gårdagens utvecklingssamtal i skolan till varför tidningar publicerar recensioner. E tyckte de kunde låta bli, om de bara tänkte vara elaka. Jag tror jag lyckades förklara poängen med det hela - att det behövs motvikt, opartiskhet, konsumentupplysning. Själv känner jag mig styrkt när jag druckit mitt te och tagit del av Jane Magnussons och Johan Cronemans klokheter i DN Kultur. Deras integritet och allvar och sunda distans till allt lättköpt och lättviktigt är en bra start på dagen. Gårdagkvällen tillbringades hemma, jag blev klar med jobbet ganska sent efter avbrott för föräldrasamtal i skolan, sen skulle dottern på ridning och därefter kalas, F lagade en god middag (boef bourguign...

Lukten av tång är inget jag förknippar med november. Men en sån här varm vinterdag ligger den uppspolade tången fortfarande fuktig på klipphällarna. Och luktar sommar. Nu ser jag bara ett par meter framför mig i dimman. Det är som om det inte fanns något bortom bryggan där vi stannat. Bara en stor tom rymd. Vågorna hörs när vi kommer ner på stranden. Taktfasta, skummande, brusande. Precis som på sommaren när den här lilla sandstranden brukar vara fullbelagd av handdukar, leksaker, frysväskor och solande människor i olika grader av avkläddhet. Stenarna är alldeles blanka av väta. Stora, runda stenar. Rundslipad småsten närmare vattnet skaver mot varandra för varje gång jag sätter ner kängorna. Det blåser från havet, kyler ansiktet. Ljudet av en motorbåt som vi aldrig får syn på i dimman hänger kvar i luften länge. Ljudet blåser med vindarna inåt land som om båten fortfarande var helt nära. Tånglukten blandas med jordiga dunster när vi följer stigen som vindlar in ...

Jobbar på att bli mindre protestantisk. Fast det är svårt. Helgen, som utgjordes av två av de varmaste och somrigaste dagarna hittills i år, tillbringade jag till en början plikttroget med att pricka av uppgifter i familjealmanackan: räkna och göra mejlutskick om klasskassan; räkna och redovisa lagkassan; tvätta några maskiner, plocka undan på tomten, ta del av barnens veckobrev från skolan och städa undan i huset. Istället för att skjuta upp det tråkiga, bara dra ut och njuta av solen. Det vet man ju hur sånt slutar. Man dåsar och drömmer sig bort. Blir berusad av dofter från buskar och träd. Njutningsfullt handlingsförlamad. Man struntar snart i klockan, struntar i måltider, struntar i att telefonen ringer. Fastnar förhäxad med näsan i skyn där en björktrast och en skata utkämpar en duell i den döda tallkronan. Noterar ogräset mellan plattorna och skiter glatt i det. Häller upp ett glas vin. Blir myrbiten. Känner solen krypa i huden. Jo, jag gjorde det också. Till slut.

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...

Allting är fint och vackert ute. Själv diskar, tvättar, städar man och gör ett mejlutskick om klasskassan till klassföräldrarna i sonens klass, tjafsar med dottern om att hon måste duscha efter fotbollsträningen även om hon bara stått i mål (!), lyssnar till vänners och bekantas fixande och trixande för att få vardagen att gå ihop, funderar över saker man måste lösa på jobbet, undrar exakt vilket datum det var gudsonen fyller år och när vi kan få till ett däckbyte på bilen, tittar skuldmedvetet på deklarationsblanketten, uppdaterar familjealmanackan med barnens kommande matsäckar och bilreparationen och kemtvätten och matcherna och undrar när man ska ta fästingvaccinet på Vårdcentralen som är öppen för sådant 15-17 på tisdagar, om man ska sätta på maten, eller kanske byta dammsugarpåsen först och undrar hur sjutton man programmerar bort den gälla pipsignalen som diskmaskinen börjat ge ifrån sig när den är klar. Som avslutning på en sån här söndag blir det lättsmält amerikana i form av ...