Tyckt, tänkt och tecknat...

Fördelen med att vara sjuk är att man hinner läsa. Tvärsnitt till exempel, om forskning inom humaniora och samhällsvetenskap. Om nån tvivlar på varför sån forskning behövs, är det bara att skaffa en prenumeration och börja bläddra. Allt är inte lika fångande, men mycket. Arne Jarriks ledare sätter det i sitt sammanhang, välskrivet och pedagogiskt. Läs till exempel Fria forskare - en ansvarslös adel? om hur synen på fri grundforskning håller på att förändras, i nr 4/09. Och läs Nathan Shachars avslutande krönika i samma nummer: Äkta tolerans kräver individen i centrum . Jag måste citera: "Äkta tolerans kulturer emellan existerar bara under ett ideologiskt system, den humanistiska upplysningens. Upplysningens grundpelare är individen. Därför är upplysningen, den kultur vi skapat, både multikulturalismens och den radikala islamismens svurne fiende - eftersom upplysningen utgår från individen och hennes universella rättigheter, medan både multikulturalismen och islamismen håller gr

Fan vad skröplig man känner sig. Att vara tillfälligt sjuk är som att pröva på hur det är att vara riktigt gammal. Sinnena är avtrubbade. Har ingen glädje av dem längre. Maten smakar och luktar ingenting (blir en dålig kock). Ljuset pinar ögonen. Ljudet öronen. Öm i hela kroppen. Allt som brukar göra mig glad, gör mig bara deprimerad. Deprimerad för att jag inte kan glädjas, inte prata, inte delta. Till och med teve är uttröttande. Öron-näsa-hals, det gamla vanliga på vintern. Inget unikt, vet att det kommer gå över. Men förbannat deprimerande ändå. Nu är jag på bättringsvägen. Åtminstone dagtid känner jag mig på rätt väg. När mörkret lägger sig igen kommer tröstlösheten krälande. På kvällen placerar jag halstabletter och snytpapper på en armlängs avstånd från sängen, tar ett par värktabletter och en dos näsdroppar och hoppas få sova hela natten. Det här eländet brukar väl gå över på en vecka?