De trädklädda bergssidorna tonar bort i blått dis på andra sidan dalen, men dessförinnan miltals av kulliga träd, odlingsfält, närliggande byar och ett lapptäcke av tegeltak i den lilla byn med de trånga gränderna rakt nedanför muren där torget med plataner, ett bageri, en tabac, ett par restauranger och ett postkontor gömmer sig. De vita solskyddsgardinerna av gles bomullsväv fladdrar in på balkongen och för med sig en söt doft från buskagen av limegult blommande syrenhortensia. Tåget passerar genom dalgången och överröstar cikadornas gnissel. Klockstapeln klämtar. Intrycken fyller sinnena när jag vaknar,
svettig. Det är ett slott vi bor i. De stora blocken marksten i den grönskande trädgården har urholkats och nötts ner till ojämnhet genom seklen. Enligt värden, som höll en lång historisk utläggning en eftermiddag, var anfadern som namngett byn nära släkt med, och utsågs till prins av, Charlemagne (Karl den store). Men långt innan dess anlades den äldsta delen av slottet av morerna. Det har byggts på i etapper, under renässansen togs det över av en italiensk släkt och sedan revs det av katolikerna under religionskrigen på 1600-talet. Nu ägs det av ett syskonpar vars mor ärvt det, blivit utkastad av tyskarna under andra världskriget, men sedan återfått ägorna. Och här strosar jag nu. Höga cypresser och odlingar med lavendel i den rödlätta sanden. Midjehöga rosmarinbuskar. Uppe vid den allmänna parkeringsplatsen ligger krigsmonumentet där namnen på byns stupade och försvunna i första och andra världskrigen listas – ett tjugotal i det första, en handfull i det andra. Här får dagisgrupper lite skugga under pinjeträden och hundägare stannar till för att ta vatten ur brunnskranen. Storblommiga växter klättrar över murarna i rosa, vitt och cerise som utropstecken mot den dova bakgrundsskalan av beige sandsten, vit kalksten och röda berg. Högar av nedrasade sandstensblock ligger uppe på planen för att kunna användas till reparation av slottet framöver. Provence är overkligt. Platser som Avignon, Les Baux, Nîmes och Aix inom bara några mils avstånd. Här finns lämningar från antiken, sol och färgprakt, odlingar och god mat. På marknaderna kan man handla närodlad lök, potatis, bönor, sallad, tomater, oliver,
torkade örtkryddor, salt, ostar av både get- och komjölk, nektariner,
meloner, plommon, persikor, avokado, körsbär. Temperaturen ligger runt
trettiofem grader när morgonens soldis lättat. Stenen blir het att gå på och
den svala stenmur man slår sig ner på i skuggan, är inte alls sval. Vattnet i poolen svalkar bara en kort stund. På dagarna gör vi utflykter, på kvällarna äter vi middag tillsammans på terrassen allihop. Ja, det blev en bra 70-årspresent till föräldrarna.
Om du undrar vad idéhistoria ska vara bra för, läs den här artikeln av Håkan Lindgren . Jag pluggade idéhistoria vid Stockholms universitet och det är ett av de bästa val jag gjort. Formade mig som människa. En av dem som formade mitt sätt att se på världen var Norbert Elias, som Lindgrens artikel handlar om. Boken "Sedernas historia" är som sagt ingen historia över framstegen på bordsskickets område, utan "mentalitetshistoria", en teori om vad som driver samhällsutvecklingen. Enligt Elias handlar det inte om t.ex. något gudagivet, någon automatisk drivkraft mot allt högre stadier eller om människans egoistiska intressen, utan det är sociala processer, summan av många människors olika val som styr utvecklingen...

Kommentarer
Skicka en kommentar