De trädklädda bergssidorna tonar bort i blått dis på andra sidan dalen, men dessförinnan miltals av kulliga träd, odlingsfält, närliggande byar och ett lapptäcke av tegeltak i den lilla byn med de trånga gränderna rakt nedanför muren där torget med plataner, ett bageri, en tabac, ett par restauranger och ett postkontor gömmer sig. De vita solskyddsgardinerna av gles bomullsväv fladdrar in på balkongen och för med sig en söt doft från buskagen av limegult blommande syrenhortensia. Tåget passerar genom dalgången och överröstar cikadornas gnissel. Klockstapeln klämtar. Intrycken fyller sinnena när jag vaknar,
svettig. Det är ett slott vi bor i. De stora blocken marksten i den grönskande trädgården har urholkats och nötts ner till ojämnhet genom seklen. Enligt värden, som höll en lång historisk utläggning en eftermiddag, var anfadern som namngett byn nära släkt med, och utsågs till prins av, Charlemagne (Karl den store). Men långt innan dess anlades den äldsta delen av slottet av morerna. Det har byggts på i etapper, under renässansen togs det över av en italiensk släkt och sedan revs det av katolikerna under religionskrigen på 1600-talet. Nu ägs det av ett syskonpar vars mor ärvt det, blivit utkastad av tyskarna under andra världskriget, men sedan återfått ägorna. Och här strosar jag nu. Höga cypresser och odlingar med lavendel i den rödlätta sanden. Midjehöga rosmarinbuskar. Uppe vid den allmänna parkeringsplatsen ligger krigsmonumentet där namnen på byns stupade och försvunna i första och andra världskrigen listas – ett tjugotal i det första, en handfull i det andra. Här får dagisgrupper lite skugga under pinjeträden och hundägare stannar till för att ta vatten ur brunnskranen. Storblommiga växter klättrar över murarna i rosa, vitt och cerise som utropstecken mot den dova bakgrundsskalan av beige sandsten, vit kalksten och röda berg. Högar av nedrasade sandstensblock ligger uppe på planen för att kunna användas till reparation av slottet framöver. Provence är overkligt. Platser som Avignon, Les Baux, Nîmes och Aix inom bara några mils avstånd. Här finns lämningar från antiken, sol och färgprakt, odlingar och god mat. På marknaderna kan man handla närodlad lök, potatis, bönor, sallad, tomater, oliver,
torkade örtkryddor, salt, ostar av både get- och komjölk, nektariner,
meloner, plommon, persikor, avokado, körsbär. Temperaturen ligger runt
trettiofem grader när morgonens soldis lättat. Stenen blir het att gå på och
den svala stenmur man slår sig ner på i skuggan, är inte alls sval. Vattnet i poolen svalkar bara en kort stund. På dagarna gör vi utflykter, på kvällarna äter vi middag tillsammans på terrassen allihop. Ja, det blev en bra 70-årspresent till föräldrarna.
Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...
Kommentarer
Skicka en kommentar