Tyckt, tänkt och tecknat...

Man måste bara buga och ta av hatten för Jonas Hassen Khemiri. C och jag såg pjäsen 5 x Gud på Stadsteatern. Vilken kontroll, vilken lekfullhet, vilka härligt vida svängar. Snabba kast mellan karaktärer och scener. Textinnehållet och skiftena, växlingen mellan svenska och engelska och mellan förortsslang och Strindberg, metateatern, är tillräckligt utmanande för att fånga den unga publikens fulla uppmärksamhet. Bra iscensättning också, och det tomma rummet med fyra stolar känns aldrig tomt. Kan man låna/köpa dramatiska texter precis som vanliga prosaböcker? Vardå i så fall? Jag kände samma sak när vi sett Kristina Lugns pjäs "Det är långt till Vällingby" (rätt titel?). Skulle vilja frossa i de replikskiftena och återuppleva guldkornen igen! Vi var nästan äldst i publiken, men som tur var kom ett par kulturtanter (den äldre sorten från landsbygden, som har hatten på inomhus) också. Man inser att man blivit medelålders när 19-åringarna runt omkring skrattar på ställen i pjäsen

Måndagar brukar vara jobbigare än så här. Helgens bio och fika på tu man hand med F - det har inte hänt så ofta de senaste tio åren sedan vi fick barn - och facebookandet och bloggandet gav tydligen oanad energi. Måste erkänna att jag var skeptisk till Facebook, och bloggande också för den delen. Tänkte att det bara bestod i någon sorts egenkärlek eller sunkig inbördes beundran som osnutna brats och daglediga kunde ägna sig åt (men inte borde). [Har ganska nära till moralism, om jag ska vara ärlig. Blir det så bara för att man pluggat på kulturvetarlinjen och läst svåra filosofer och lagt pannan i djupa veck? Det får liksom inte bli för enkelt. Då är det fult, tarvligt. Eller är det bara jag? Nu när jag närmar mig fyrtio har jag blivit lite mer nyanserad. Eller jag jobbar åtminstone på det. Nästan varje dag. (Kolla vad ärlig jag är nu då!)] Men så visade det sig vara både roligt och praktiskt. Okej att ingen kanske läser den här bloggen. Men det finns åtminstone en chans att... Ja, de

Filmen Mammut träffar kanske inte direkt i mellangärdet, är mer som den långsamverkande nervpåfrestan som man kan genomleva i ett sjukhusväntrum där man vet att svaret kommer att vara något man inte vill höra. Det finns från början av filmen ett underliggande hot mot den skyddade idyll som den välbeställda New York-familjen och deras husa, filippinska Gloria, verkar leva i. Huvudpersonerna är människor som vill väl och faktiskt agerar för att förbättra världen omkring sig, men de är invävda i ett nät av beroenden, en global ekonomi vars logik får dem att konsumera för att dämpa sin egen ångest. Gloria köper en leksaker till de söner hon har lämnat på Filippinerna för att jobba ihop pengar i USA till ett bättre liv för sin familj. Mamman i familjen köper matvaror till middagar som aldrig lärt sig laga och inte har tid att laga efters om sjukhusets jourtelefon ringer hela tiden. Pappan, som åker till Thailand för att skriva på ett 40-miljonerskontrakt med sin kollega i spelbransche