Tyckt, tänkt och tecknat...

Behövde verkligen den där jullediga slapparveckan, för nu har det brakat igång. Verksamhetsöversyn och facklig information, avtal att sätta sig in i och existentiella frågor som snurrar i bakhuvudet.Vad vill jag egentligen med mitt (arbets)liv? Tillhör jag en i princip överflödig yrkeskår, som den externa utredningen påstår? Inte har det blivit mindre att göra på jobbet heller, med underbemanning och allt som ska klaras av under det här sista året. Med jämna mellanrum halkar jag ner i dalen, när jag är ledig och hinner tänka, känna efter. Har ett enormt behov av att sova ikapp. Funderar på att erbjuda utredaren prao hos oss. Men jag känner åtminstone en trygghet i att vara anställd hos en arbetsgivare som, tror jag, lyssnar på facket och försöker do the right thing . Fått möjlighet att gå en livs- och karriärutvecklingskurs som är en bra hjälp på vägen att förstå sina styrkor och svagheter. Får också ett visst mått av positiv energi och jävlaranamma av själva omskakning...

Klockan piper, det är dags att skölja bort ansiktsmasken. Det var under förra årets julhandel som jag köpte den här dyra lila förpackningen med en tub Masque Hydratant Jeunesse. Tyckte jag kunde unna mig någonting där jag flängde runt. Använde den en gång, sen har den blivit stående. (För egentligen tror jag ju inte på mirakelkurer. Min hy är som den är och att den lätt blir finnig beror antagligen mest på gener och livsstil, inte på vad jag ibland smörjer ansiktet med.) I går upptäckte jag det lilla märket som visar att innehållet blir skadligt efter 12 månader och inte ska användas därefter, så nu måste jag göra slut på den lilla lyxprodukten eller slänga den. Vad jag hört är det samma cancerframkallande ämne som Rhoca-Gil läckte ut i Hallandsåsen som bildas i gammal kräm: akrylamid. Borde undvika såna krämer. Detta ämne bildas bland annat även vid upphettning av kolhydratrik föda, googlar jag i en kemiuppsats från Uppsala universitet . J...

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...