Tyckt, tänkt och tecknat...

Inte nog med att diskmaskinen la av igen (enligt sin egen halvårstidtabell) idag. Jag kan inte heller lägga upp bilden på tänkvärt klotter vid Slussen ("Vackert. Plågsamt. Kort." Livet i ett nötskal!), eller fotot från den soliga promenaden i Hammarby sjöstad. Först måste jag ta reda på hur man överför foton från sin HTC-telefon till datorn. Går inte med sladd, inte med Bluetooth, inte via e-post och inte med tankeöverföring. Jobbigt. Jag är inte en sån person som älskar att ta mig fram i elektronikens värld och testa alla knappar, sladdar och kombinationer för att se vad som händer. Jag gör det högst motvilligt om motivationen är tillräckligt stark. Kvällste känns mycket mer lockande. Och en Voltaren mot värken i axeln. PS: Något säger mig att jag borde varit på plats och hört Ralph Nader föreläsa på Stockholms universitet när jag hade chansen i veckan. Han turnerar visst Norden just nu, läs t.ex. artikeln i HBL . PSS: Nu är bilderna på plats. Vanlig hederlig e-post.

Förr tyckte jag att det enda rätta var att rösta ideologiskt. Men i år röstade jag på ett sakfrågeparti i riksdagsvalet. Miljöpartiet. Nu hoppas jag bara att de på ett balanserat sätt använder sina mandat till att samarbeta med den nya regeringen så långt det är rimligt. En krönika jag läste under dagen handlade om att Socialdemokraterna förlorat kontakten med sina kärnväljare, den stora medelklassen. Att väljarna nu befinner sig i slutet av den klassresa som partiet alltid strävat efter, men partiet är kvar vid utgångspunkten. Pjäsen Ön på Stadsteatern, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, handlade om några personer med erfarenhet av just det där, när hjärta och plånbok pekar åt olika håll. Är det förresten bäst att tiga ihjäl Sverigedemokraterna, eller att behandla dem som vilket parti som helst och låta dem straffa ut sig själva med ogrundade argument? Jag lutar åt det senare. Att ducka för en diskussion om problem, likväl som fördelar, med migration är en dålig taktik. Men nog

Det finns låtar som jag inte får nog av. Det känns lite skämmigt att " Africa " med Toto är en av dem. Men det är något med tonspektrat i den låten, från den djupa bastakten (jag gillar tunga bastakter) till den ljusa doaslingan (jag älskar höga stämmor) och det högstämda anslaget. Om man slår på Star FM en lördagkväll finns stor chans att man får höra just den, eller någon annan sommarplåga daterad 1970-90-tal. Som simmar omkring i blodsystemet sedan tonåren, som man kan texten till. "Heartbreaker" med Dionne Warwick sveper också ut i köket medan jag lagar middag. Ingen prisvinnande låttext, men vilken sångteknik! Varför känner jag att jag måste vara så vuxenseriös att jag inte låtsas om att det finns poplåtar med mer än 2 år på nacken som fortfarande gör mig knäsvag? Det vore kanske att erkänna att den där osäkra tonåringen men en gång var, som kände av de där tonerna och texterna ända in i hjärtat, trots allt bor kvar nånstans. Allt som är passerat är pinsamt (n

Man gör det för barnen. För att få se deras lyckliga ögon och deras sockerstinna kroppar spritta av energi. Och tänker sig att man ska spatsera omkring med sin man, sitta ner på en bänk i solen och tala med varandra, djupt och innerligt. Men i en nöjespark är det trängsel, skräp, frityros och påträngande musik överallt. Det finns inga lediga parkbänkar i solen. Efter två timmar vill jag bara därifrån och vi har inte diskuterat en lämplig tid för sorti eller hur mycket pengar dottern och hennes kompis borde få göra av med. Vi har olika åsikter om dessa saker. Så jag börjar tänka svarta tankar om att nöjesparker bara är ett sätt att döva alla mänskliga behov och sinnen, att jag inte vill döva mina, att jag inte står ut en sekund till och så vidare. Och maken tycker jag är en glädjedödare. Sen åker vi äntligen hem och dricker te och glömmer alltihop för den här gången. Tills nästa sommar när jag får för mig att besök på nöjesfält förmodligen är en paragraf i barnkonventionen. När jag ser

Ironiskt nog blänker en strimma sol över fastlandet. Vi stack iväg ut till ön över dagen eftersom alla prognosmakare enats om att solchanserna var stora denna septemberlördag. Och soligast brukar det ju vara i skärgården. Sitter här och skriver och ser ut över fjärden och det efterlängtade glittret i vattenkruset långt borta, vitt ljus som plötsligt hälls ner ur molngliporna. Var nära att ge upp på vedspisen. Men det satt trots allt ingen kråka i skorstenen. När röret blivit tillräckligt varmt, efter ett tiotal tändstickor, hopknycklade tidningssidor och förkolnade pappersrullar, så slutade det att ryka in och började spraka så där hemtrevligt som det ska göra i vedspisar på landet. Fast det är inget emot solvärmen. Efter en stund har himlen spruckit upp, solen bländar och går rakt igenom fönster och brädvägg och det börjar kännas sommar. Nu sover delar av familjen middag därute. En fluga surrar mot fönstret. Datorn surrar på bordet. Härinne är det bara jag och vedspisen och all tid i

(foto: filmofilia.com) Fredagsmyset började med tapas i köket och sen landade familjen i soffan med chips och en äventyrsfilm: Prince of Persia. Bättre än mina farhågor och med inspirerande parkour-inslag. Om jag ska fortsätta på samma spår som i förra inlägget, så gissar jag att baktanken med den här rullen är att neutralisera den arabiska ilskan. Efter Irakinvasionen och Muhammed-karikatyrerna (och nu senast den galne bokbålsprästen), så behövs något lugnande. Alltså tar vi en hjältesaga, förlägger den till "Arabien" och planterar in amerikanska ideal: individen i fokus, ödet formar vi själva, man behöver inte följa traditionerna, det är vars och ens skyldighet att sätta sig upp mot makten om den upplevs moraliskt tvivelaktig. Jag raljerar inte, alla försök att minska rekryteringen till självmordsbombarsekter är lovvärda. Mike Newell tycks ha sina fingrar i alla framgångsrika brittisk/amerikanska filmsyltburkar, från den här till min favoritsvit med Fyra bröllop och en beg

Filmen "Har du hört ryktet om Morgans?" är ett försök att gifta ihop deckarspänning med romantisk komedi. Den är inte helt lyckad som romcom (många oneliners, ingen attraktion) och inte heller i spänningsgenren. Undrar om det är ett försök av Hollywood, som alltid gör film av politik, att ge Obama draghjälp? Alltså; Amerika har en president som av majoriteten av befolkningen verkar upplevas hotfullt anti-amerikansk (liberal, intellektuell, icke-dogmatisk). Därför behövs en underhållande blockbuster som limmar ihop befolkningen och sluter leden. Som säger att vi alla är lika goda medborgare - stadsbor som lantbor, demokrater som republikaner, vapenkramare som vegetarianer. Ergo: Sex-and-the-city-Carrie (som personifierar NY) åker ut på landsbygden och får uppleva det genuint omtänksamma småstadslivet. Hollywood har ju gett oss en helt egen historieskrivning i fosterländskt/världsmedborgaraktigt uppbygglig anda, alla dessa filmer där goda (amerikaner och deras allierade) vinner