Tyckt, tänkt och tecknat...

Ser ut som om vi fått våra soliga dagar för den här sommaren. Nu väntar bara...åtta månader av kyla, kala träd och grådask. Återfall i depression som bara beror på vädret. Solbrännan bleknar och jag kan inte längre gå omkring i snygga kläder utan måste hålla mig till jeans och polotröja. Har sett om många gamla favoritfilmer, romantiska draman, de senaste veckorna. Sånt jag gör för att hålla uppe humöret när semestern är slut. Notting Hill; Fredsmäklaren, Sex dagar, sju nätter; Proof of life... Börjat se om Vänner (igen) med dottern. Köpt en trave Peter Robinson-deckare. Dags att boka biljetter på Stadsteatern också, gå på bio coh träffa vänner efter jobbet. Försöker ta med mig mitt semesterjag in i nio-till-fem-tillvaron och det är en utmaning det med när jag anar en stressig höst. Just idag försöker jag att verkligen känna mig ledig när familjen är bortrest. Städar lite och tvättar, plockar i trädgården innan jag ska sätta mig med det jag egentligen tänkt göra den här he...

Det är inte lätt alltid. Men jag försöker. Här är några saker som jag märkt funkar bra för att mota bort höstdepressionens blöta yllevantar. Några sätt att få en skön stämning i vardagen när mörker och köld inkräktar på den spontana livsglädjen: Tänd stearinljus till frukost, lunch och middag. Cykla till jobbet så länge temperaturen tillåter. Le överseende åt cyklisterna som tror att Tour de France går via Stadsgårn i Stockholm. Gå en sväng utomhus. I regn och mörker, i kyla och sol och grådask. Ta olika vägar varje gång. Öva på att notera detaljer i omgivningen och årstidernas tecken. Var artig och tala vänligt till människor i rusningstrafiken oavsett hur dumt de beter sig. Låt din 10-åring laga mat och baka när hon vill och beröm alla initiativ hur det än smakar. Även stjärnkockarna har en gång varit nybörjare. Skratta åt roliga YouTube-klipp med din 13-åring och intressera dig för intrigen i dataspelen. Läs böcker. Lyssna på musik. Se bra filmer, hoppa över de...

 Gula löv på ytan, gamla plastbestick på botten.  Vilodag efter några hektiska veckor krönta med pappas 70-årsmiddag i går. Läser intervjuer i SvD med Lundell och med Miranda July om hennes sökande bitterljuva inställning till livet, tänker på Woody Allen. Går ner till sundet i solen, förbi sömniga hus och genom de få skogsdungar som finns kvar här. Kroppen längtar efter rörelse. Ett av radhushusen har en silvergrön jagga parkerad utanför, tar upp hela gårdsplanen. Det doftar sött från diket, precis som på Väddö. Den lite unkna lukten gör mig glad. Sitter därnere en stund, hittar energin igen.

Inte nog med att diskmaskinen la av igen (enligt sin egen halvårstidtabell) idag. Jag kan inte heller lägga upp bilden på tänkvärt klotter vid Slussen ("Vackert. Plågsamt. Kort." Livet i ett nötskal!), eller fotot från den soliga promenaden i Hammarby sjöstad. Först måste jag ta reda på hur man överför foton från sin HTC-telefon till datorn. Går inte med sladd, inte med Bluetooth, inte via e-post och inte med tankeöverföring. Jobbigt. Jag är inte en sån person som älskar att ta mig fram i elektronikens värld och testa alla knappar, sladdar och kombinationer för att se vad som händer. Jag gör det högst motvilligt om motivationen är tillräckligt stark. Kvällste känns mycket mer lockande. Och en Voltaren mot värken i axeln. PS: Något säger mig att jag borde varit på plats och hört Ralph Nader föreläsa på Stockholms universitet när jag hade chansen i veckan. Han turnerar visst Norden just nu, läs t.ex. artikeln i HBL . PSS: Nu är bilderna på plats. Vanlig hederlig e-post.

Förr tyckte jag att det enda rätta var att rösta ideologiskt. Men i år röstade jag på ett sakfrågeparti i riksdagsvalet. Miljöpartiet. Nu hoppas jag bara att de på ett balanserat sätt använder sina mandat till att samarbeta med den nya regeringen så långt det är rimligt. En krönika jag läste under dagen handlade om att Socialdemokraterna förlorat kontakten med sina kärnväljare, den stora medelklassen. Att väljarna nu befinner sig i slutet av den klassresa som partiet alltid strävat efter, men partiet är kvar vid utgångspunkten. Pjäsen Ön på Stadsteatern, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, handlade om några personer med erfarenhet av just det där, när hjärta och plånbok pekar åt olika håll. Är det förresten bäst att tiga ihjäl Sverigedemokraterna, eller att behandla dem som vilket parti som helst och låta dem straffa ut sig själva med ogrundade argument? Jag lutar åt det senare. Att ducka för en diskussion om problem, likväl som fördelar, med migration är en dålig taktik. Men nog...

Lukten av tång är inget jag förknippar med november. Men en sån här varm vinterdag ligger den uppspolade tången fortfarande fuktig på klipphällarna. Och luktar sommar. Nu ser jag bara ett par meter framför mig i dimman. Det är som om det inte fanns något bortom bryggan där vi stannat. Bara en stor tom rymd. Vågorna hörs när vi kommer ner på stranden. Taktfasta, skummande, brusande. Precis som på sommaren när den här lilla sandstranden brukar vara fullbelagd av handdukar, leksaker, frysväskor och solande människor i olika grader av avkläddhet. Stenarna är alldeles blanka av väta. Stora, runda stenar. Rundslipad småsten närmare vattnet skaver mot varandra för varje gång jag sätter ner kängorna. Det blåser från havet, kyler ansiktet. Ljudet av en motorbåt som vi aldrig får syn på i dimman hänger kvar i luften länge. Ljudet blåser med vindarna inåt land som om båten fortfarande var helt nära. Tånglukten blandas med jordiga dunster när vi följer stigen som vindlar in ...