Sträckläste sista halvan av "Just Kids"

Sträckläste sista halvan av Patti Smiths självbiografi "Just Kids" igår kväll. Fick tips om den av kompisar från helt olika världar, så jag blev nyfiken. Tonen är inledningsvis lite naivt självgod, men det kan mycket väl vara ett medvetet sätt att spegla en jagstark tonårings konstnärliga uppvaknande i 60-talets New York med normuppluckring och new age-filosofi. Av alla de namn som droppas boken igenom känner jag kanske igen en tiondel, men det gör inte så mycket, jag hör tonen i alla fall och jag ser gatorna framför mig fast jag aldrig satt min fot i staden. De av oss som någon gång tillhört de skapandes skara - och jag misstänker att det är många fler än vad statistiken inte utvisar (för någon statistik finns knappast och jag tror hursomhelst att konstnärligt uttryck är ett behov människor föds med) - känner i alla fall igen oss i viljan att leva programmatiskt gränslöst, utan rollspel, ständigt sann mot sin inre kompass. Ur boken om Patti och hennes livslånga vänskap med Robert Mapplethorpe utkristalliseras några tips för den unga konstnären. Det låter kanske flummigt men jag noterar helt utan ironi: Satsa allt på att leva din konst. Utforska och gestalta ditt eget liv på jorden. Gneta ihärdigt på, ha turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, träffa de rätta mentorerna. Förbli nyfiken, läraktig. Lev bland likasinnade, bo ihop med en annan konstnär och bekräfta och inspirera varandras konst. Fortsätt samla på saker som inspirerar och talar till dig, släng inte den där samlingen av udda prylar för att du plötsligt fått ett jobb och ser dem med "verklighetens folks" ögon och skäms för din fantasi. Souvenirerna är ditt livs historia, din röda tråd. Var uthållig, skit i omgivningens ointresse. Haka ihop med likasinnade längs vägen och kompromissa aldrig med det som är viktigt. Det finns inga missanpassade personligheter, bara personer i fel sammanhang. Det gäller att hitta sin rätta miljö och att stå på egna ben. Sen gillar jag hennes sätt att inleda varje kapitel med ett mycket konkret vardagsminne som hon beskriver i synintryck, doft, ljud och textur. Hon visar också tydligt hur slumpen styr vilken väg man halkar in på och sedan gör till sin. Hon är poeten och han är performancekonstnären som senare halkar in på rock respektive fotografi. Lite irriterande deterministiskt, men samtidigt logiskt, är också att hela boken får sin riktning och mening genom prologens beskrivning av dödsbudet om Robert. Berättelsen är färgad av magiska förutsägelser och antydningar och på slutet knyts historien ihop med beskrivningen av hans sista veckor, döende i aids, och hennes löfte att skriva deras gemensamma historia. De sista sidorna läste jag med bilden av Albert Finkas och Emil Alméns förtvivlat rörande gestalter från Angels in America (Stockholms Stadsteater) framför rinnande ögon, dubbelt drabbad av beskrivningen av en sorg som plågar den som mister en partner i ett förhållande som dessutom aldrig varit riktigt erkänt av omvärlden.