Tyckt, tänkt och tecknat...

Antalet soltimmar i november måste fördubblats idag över Stockholm. Det var gyllengult i minst ett par timmar mitt på dagen. Tog bussen till Henriksdal och gick därifrån mot Hammarby sjöstad, längs vattnet. Det byggs fortfarande för fullt på sidan mot stan, 900 nya lägenheter ska det bli. Halkade på träbryggorna längs strandpromenaden och njöt av att se vattenytan och änderna som höll till i vasskanten. Var ute och klättrade på solbadsrondellen, gick över spångar, spanade på flotta våningar med sjöutsikt och fantasifulla gårdsmiljöer. Borta vid biblioteket var det julmarknad. Vi tittade på julgranar ackompanjerade av Sinatra, köpte några julklappar, fingrade och luktade på smycken, strumpor, plånböcker, gosedjur, krämer och hemlagad glögg, polkagrisar, honung och mycket mer. De båda kvinnorna som sålde smycken jobbade i vanliga fall på dagis. De samlar och köper in stenar av olika sorter - bland annat lava - som de sätter ihop med olika silverdetaljer till snygga armband. Inne på bibli

Svininfluensans spridning har inte precis uppmuntrat till att bege sig hemifrån. Annars var vi faktiskt på Stadsteatern häromkvällen och såg De tre musketörerna. Regissören, Alexander Moerk-Eidem, står bakom flera andra publiksuccéer på samma teater: Djungelboken, En midsommarnattsdröm. Den sistnämnda var också en anakronistisk historia. Men till skillnad från den (ja, jag veta att många blev alldeles till sig då också, men inte jag) funkar det alldeles lysande i Musketörerna. 1600-tal och 1980-tal hoprört till en sagolik färgstark underhållningspudding med något för alla, i äkta Shakespeareanda. Gay-kungen (Jan Mybrand), den punkige hertingen (Anders Johannisson), kardinalen (Gerhard Hoberstorfer), Prince-kopian med fransk brytning (vem?) och huvudrollen d'Artagnan (Johannes Bah Kunke), är alla lysande. Här finns sångare och dansare och elgitarrer och ett jäkla ös, från första början. Det är till och med lite gripande här och där. När låten Celebration brakar lös på kungens rosa f

Lördag förmiddag i slutet av november. Det skymtar något ljust mellan molnen. Känns ovanligt. F åkte med dottern till fotbollsträningen och sen vidare till Maxi för att handla mat. Min elvaåring, E - som är lika morgontrött som jag - och jag vi hade en skön, sömnig diskussion vid frukostbordet om alltifrån gårdagens utvecklingssamtal i skolan till varför tidningar publicerar recensioner. E tyckte de kunde låta bli, om de bara tänkte vara elaka. Jag tror jag lyckades förklara poängen med det hela - att det behövs motvikt, opartiskhet, konsumentupplysning. Själv känner jag mig styrkt när jag druckit mitt te och tagit del av Jane Magnussons och Johan Cronemans klokheter i DN Kultur. Deras integritet och allvar och sunda distans till allt lättköpt och lättviktigt är en bra start på dagen. Gårdagkvällen tillbringades hemma, jag blev klar med jobbet ganska sent efter avbrott för föräldrasamtal i skolan, sen skulle dottern på ridning och därefter kalas, F lagade en god middag (boef bourguign

Lukten av tång är inget jag förknippar med november. Men en sån här varm vinterdag ligger den uppspolade tången fortfarande fuktig på klipphällarna. Och luktar sommar. Nu ser jag bara ett par meter framför mig i dimman. Det är som om det inte fanns något bortom bryggan där vi stannat. Bara en stor tom rymd. Vågorna hörs när vi kommer ner på stranden. Taktfasta, skummande, brusande. Precis som på sommaren när den här lilla sandstranden brukar vara fullbelagd av handdukar, leksaker, frysväskor och solande människor i olika grader av avkläddhet. Stenarna är alldeles blanka av väta. Stora, runda stenar. Rundslipad småsten närmare vattnet skaver mot varandra för varje gång jag sätter ner kängorna. Det blåser från havet, kyler ansiktet. Ljudet av en motorbåt som vi aldrig får syn på i dimman hänger kvar i luften länge. Ljudet blåser med vindarna inåt land som om båten fortfarande var helt nära. Tånglukten blandas med jordiga dunster när vi följer stigen som vindlar in

Hållplats heter en pjäs som nu går på Stockholms stadsteater. Hade inga förväntningar alls, mer än att jag visste att det skulle bli lite smått absurt. Det var ju en giraff på hållplatsen i annonsen, ju. Föreställningen rör sig runt ett antal figurer i ett kvarter, vid en berlinsk hållplats mellan 1945 och 1995. Dansen är behållningen. En vardagskantig sorts dans som mer uttrycker en viss personlighet än en viss känslostämning. Påminner om Birgitt Cullberg, det jag sett av hennes föreställningar på teve. (Och regissören Mats Ek är väl sonen?) Själva berättelsen eller figurerna berörde mig inte nämnvärt. Fattar inte poängen med att gestalta den långa tjejen, "giraffen", som en kantig punkare, även om jag sympatiserar med idén att hon inte ska vara det vanliga, väna kärleksobjektet i blommig klänning. Förstår inte heller varför väninnan i rosa skriker hela tiden. Och Göran Ragnerstam brukar vara mer intressant än så här. Men tobakshandlaren (f.d. läraren?) i beige rock och hat

Foto: Hotel Prague city.com De senaste veckorna har SVT visat flera dokumentärer om tjugoårsminnet av murens fall, DDRs och Sovjetväldets uttåg ur historien. Filmer som De andras liv och Goodbye Lenin är gripande och lades förstås in i tablån. Ikväll var det ett program från Prag, kontrasterande intervjuer från då och nu. Jag var där strax efteråt faktiskt. Kommer ihåg att de fortfarande ransonerade plastpåsar i jeansbutiken. Och att man fick en påse extrasulor till skorna man handlade. De skulle liksom räcka länge. När jag ser stadssiluetten och hör de eftertänksamma kommentarerna minns jag plötsligt tidsandan. Det var min åsikt också, my sentiments exactly, att underhållningskulturen blev det dominerande när barnet åkte ut med badvattnet och att det gör oss fattiga i själen. Att konsumtionshetsen flyttar fokus från det som verkligen är viktigt i livet. Men nu är jag tillvand. De också. Nu hör jag att Vaclav Havel låter rätt mossig och bakåtsträvande med sitt prat om eviga värden