Man får aldrig aldrig aldrig slå sig till ro. Det finns alltid någon slags kamp som borde utkämpas. Trots att jag inte längre är föreningsaktiv och gör ideella grejor på helgerna så blir jag ibland ändå så trött att jag bara vill slippa sitta ihop med resten av den här världen (för att bara umgås i naturens, familjens, böckernas och filmernas världar). Det är oftast i sådana stunder jag skriver här. Jag minns när jag var runt 20 och umgicks lite med en kille som var runt 30 och varken hade teve eller dagstidning. Tyckte han var rätt koko. Nu förstår jag precis. Just som jag behövde kapa stresstopparna och bara klappa min själv på huvudet efter att ha hållit i en (ganska lyckad tror jag) konferens så har det blivit hög tid att ta itu med högarna av andra uppgifter som hopat sig på jobbet, att sjösätta båten med sedvanlig dramatik, boka in barnens fotbolls-, musikskole- och skolavslutnings- och stå-i-kafeterian-aktiviteter, komma igång med träningen (för vilken gång i ordningen?), ta han