Jag är inte politiskt orienterad utan suckar mest som majoriteten av världens befolkning och är deprimerad i några dagar (se förra inlägget) innan jag förtränger och istället ägnar mig åt min egen vardags små och stora glädjeämnen. En cykelutflykt till Olle Nymans ateljé väckte livsandarna efter några dagars vilsamt läsande och vegeterande. Vi fikade på Koloni, i trädgården, och såg utställningen med målningar av Meta Isæus-Berlin som visas till den 14 augusti. Delvis i min smak, djärva färger och kontraster. Men lite väl ”romantiserande” och oinspirerat (!?) för att kännas…ja, vadå? Tillräckligt seriöst, kanske. Det låter som en riktigt nedvärderande farbrorskommentar. Det kanske är motiven jag inte gillar? Eller de ringlande formerna som känns kvävande? Eller så är det helt enkelt så att själva estetiken inte är i min smak? Det finns hur som helst fler, och tycker jag, bättre prov på vad hon gjort på hennes webbplats. Jag trodde att det var en ganska ung konstnär men hade helt fel