Jag hatar att lämna ön. Det är lika jävligt varje gång. Det har alltså inget att göra med hur mycket tid jag har på mig att bli klar med mitt, eller hur vädret är, eller mitt dagshumör. Nej, det är själva lämnandet. När jag tömmer kylskåpet, packar ihop de sorgliga tomförpackningarna av glas, papper och plast som hopats bakom hörnet under en veckas vistelse, skakar ur brödburken, dammsuger upp smulor och döda flugor, diskar ur vattendunkar, skakar filtar och bäddar sängar så tvingas jag koppla på den där kalla kliniska lokalvårdarblicken som förvandlar semesterparadisets favoritplats till inget mer än en illa åtgången samling brädor i behov av slipning, målning och såpa. Det knäcker semesterromantikern i mig lite varje gång, den där transformationen från livsnjutare till inspektör.