Visst är det märkligt, och sorgligt, att strävan mot social rättvisa och ekologisk hållbarhet ibland anses vara uttryck för särintressen... Det slår mig när jag läser en artikel av filosofen Slavoj Zizek i DN Kultur idag. Han skriver om det isländska vulkanutbrottet och hotet om andra ekologiska katastrofer. Med hänvisning till Alain Badiou (också okänd för mig) listar han vad som behövs för att åstadkomma nödvändig förändring: - världsomspännande normer som begränsar vars och ens tärande på miljön, - bestraffning mot alla som bryter mot skyddsåtgärderna, - kollektiva beslut på tvärs mot kapitalismens inneboende logik, - tillit till den enskilda människan och de som vågar säga ifrån. Riktigt så skriver han inte och angiveridiskussionen känns inte helt trevlig, men i de stora dragen har ju karln rätt! Zizek ser en möjlighet i alla de risker som omger oss - att vi faktiskt kommer att tvingas ställa om vårt sätt att prioritera och lösa gemensamma problem i framtiden. (Foto: CC Attribution