Storstockholm är hemma för mig. Med sitt nervsystem av busslinjer och tunnelbanesträckor, stadskärnor och förortscentra, viadukter och industriområden, skogspartier och sjöar. Jag tycker mig förstå mig på geografin, topologin. Varför en korvkiosk ligger där den ligger och inte hundra meter åt ett annat håll. Det känns självklart. Kroppen har på något sätt lärt sig var de stora trafikflödena går, vart snön blåser på vintern, vart smältvattnet rinner på våren, hur solen står på sommaren. Så är det inte med andra landsdelar. Där marken kan vara platt och vidsträckt utan några markanta kännetecken medan hus och lador ligger utslängda på ett osorterat sätt, oavläsbart. Fast Göteborgsområdet kan jag längta till ibland, där har jag varit tillräckligt mycket för att känna igen mig här och där. Och tillräckligt lite, för att romantisera. Där finns den goa dialekten, där finns ett tydligare "vi" och där finns Havet, med sin hisnande uråldrighet. Och så har de Backa teater . Under