Notoriskt svårt för jubiléer

Vet inte vad det beror på, men vi har båda svårt att hänga upp oss på jubiléer och sånt. Den 26 juli i somras hade vi varit gifta i jämna tio år. Svågern gratulerade vid frukostbordet ute på ön och inte ens då förstod vi vad han menade. Men sen gjorde vi en high-five i alla fall, F och jag. Jo, vi öppnade en flaska bubbel också på kvällen. Och nämnde det några gånger under dagen kärvänligt till varandra."Tänk att det gått tio år! Vad snabbt det gått, men tänk allt som hänt..." Till slut grymtade 14-åringen från sin favoritplats bakom datorn: "Get over it!"
Fast endera årtiondet ska vi väl dra på med ett ordentligt firande. Jag är glad att vi gjorde det, även om det inte var självklart. Vigde oss, alltså. Skapade en egen dag som påminde oss om varför vi valt varandra. Då hade vi redan två barn och villa ihop, så det var väl på tiden, ett befästande. En humanistisk vigsel ute i sommargrönskan med våra egna tal till varandra, musikaliska bidrag från familjen och en god middag. Sen följde vi upp med en catering-picknick för vännerna helgen därpå. Visst ångrade jag efteråt att vi inte samlade familj, släkt och vänner till ett enda tillfälle. Men något stort bröllop fanns liksom inte på kartan. Det här var alldeles lagom, i vår smak.