Ironiskt nog blänker en strimma sol över fastlandet. Vi stack iväg ut till ön över dagen eftersom alla prognosmakare enats om att solchanserna var stora denna septemberlördag. Och soligast brukar det ju vara i skärgården. Sitter här och skriver och ser ut över fjärden och det efterlängtade glittret i vattenkruset långt borta, vitt ljus som plötsligt hälls ner ur molngliporna. Var nära att ge upp på vedspisen. Men det satt trots allt ingen kråka i skorstenen. När röret blivit tillräckligt varmt, efter ett tiotal tändstickor, hopknycklade tidningssidor och förkolnade pappersrullar, så slutade det att ryka in och började spraka så där hemtrevligt som det ska göra i vedspisar på landet. Fast det är inget emot solvärmen. Efter en stund har himlen spruckit upp, solen bländar och går rakt igenom fönster och brädvägg och det börjar kännas sommar. Nu sover delar av familjen middag därute. En fluga surrar mot fönstret. Datorn surrar på bordet. Härinne är det bara jag och vedspisen och all tid i