Näst sista dagen innan Dolly, sommarkaninen, ska lämnas tillbaka. Till helgen får vi ladda upp med näsdukar och nostalgiskt titta igenom de cirka hundratalet foton som dottern tagit av det lilla luddiga krypet. Uppväxt som jag är bland allergiker har jag aldrig haft en tanke på husdjur. Och Dolly har inte ändrat på den saken. Men jag måste medge att hon är fin. Kaninen skapar någon sorts hemtrevnad, hela familjen engagerar sig i hennes väl och ve. Även om dottern som tjatat sig till kanin-på-prov, förstås fått ta största ansvaret. Och även om det är maskrosbladen eller klövern eller moroten som gör att Dolly hoppar upp av förtjusning när man närmar sig buren, känner man sig ändå lite betydelsefull.
Japan är som en parallellvärld. Villor med skjutdörrr och uppåtvinklade takutsprång, höghus med rundade former. Massor av färgglada reklamskyltar, entoniga utrop och melodislingor som skräller från affärer och tågstationer. Bugningar och långa obegripliga hälsningsfraser. Allt rent, artigt och välordnat. Alla har blankt, tjockt, svart hår och är extremt välklädda. Jordbävningsvarnare på varje kafe. Gatuestetiken kastar en mellan strama kimonos och goth-Lolitor. T-banekartan ser ut som ett garnnystan och vi inser att vi bara sett den ena, att det finns två separata t-banesystem i Tokyo. Bonsaiträdgårdarna ser ut att vara klippta med nagelsax. Härken av elsladdar och kopplingar hänger i luften mellan de tättliggande smala husen. T oasitsarna har instrumentpanel för t.ex. eluppvärmning. Vi går på Edo-museet och insuper historia. På vår vandrarhems-ryokan sover man på golvet och borstar tänderna i trapphallen, delar på våningens båda ...
Kommentarer
Skicka en kommentar