Tyckt, tänkt och tecknat...

Att se dagens Rapport på SVT var att upptäcka alla fördämningar brustit, att det som en gång (kanske) var ett hyfsat gott och rättskaffens samhälle helt har krackelerat, en gång för alla. Först kontanthanteringsföretaget Panaxia som försnillat 1 miljard (!) av de pengar de haft i uppdrag att leverera till kundernas, många småföretagare, banker. Sen en sopfirma som inte brytt sig om sin avtalade uppgift att sortera avfallet, utan stjälpt allt i en och samma behållare. Och så mannen som lämnat en medvetslös att närapå dö på ett tunnelbanespår och som nu åtalas...för själva rånet (Okej, det finns kanske inget brottsligt i lagens mening i att låta bli att hjälpa en behövande, men ändå). Varifrån kommer de här människorna?? Var har de fått sin bild av världen? Finns det några värderingar som de håller högt, utöver att roffa åt sig med till buds stående medel?

Eftersom den här bloggen är ett skissblock för tankar och intryck och en sorts bokföring över vad jag borde tänka på, undvika respektive bejaka så kommer här några lärdomar från sommaren 2012: Semester är viktigt. Dra iväg, få nya intryck. Lufsa runt och njuta av naturen. Tillsammans med man och familj förstås, men en vecka på egen hand nästa sommar vore inte helt fel, så det blir tid att skriva.  Våga lite mer. Jag borde vara lite mer som Daniel Sjölin, Katrin Sundberg, Marie Göranzon, Hannes Holm, Daniel Ek och Lars Lerin i Sommar i P1 . (Misstänker att Dorsin,  Ismael och Haag också platsar på den listan, har bara inte hunnit lyssna på dem än.) Och Marina Abramovic - såg en av hennes utställningar i Holland för många år sen och nu finns hon i helfigur i K-special på SVT (bara 5 dagar till i svtplay!). Och Björn Ulveaus , denna kloka person som utan polemiserande sammanfattar vad det innebär att vara humanist och ateist. Men sen ska jag inte bara hänga upp mig på allt jag inte

På väg hem från jobbet passerade jag en man vars ansikte var väldigt bekant. Precis när vi gått förbi varandra insåg jag: honom har jag känt. Kan bara inte placera. Lång, ljus, arrogant  leende, distingerade glasögonbågar. Hjärnan snurrar igång och börjar leta i det inre kartoteket. Kan det vara en tidigare kollega,  en gammal kursare från universitetet, en dagisförälder, en läkare jag gått hos, någons brorsa? Eller kanske bara någon jag sett på teve?? Jag vet att jag kommer på det, förr eller senare. Hur många nya ansikten ser man inte en vanlig dag. På tåget, jobbet, lunchrestaurangen, mataffären, mötet, träningen och framför teven? Jämfört med år 1912 så måste det vara så oerhört många fler! Det är ett under att man håller reda på alla. Eller, det gör jag ju inte uppenbarligen.