Såg - minst tio år senare än alla andra som vanligt - " Into the wild " igår som avslutning på fredagkvällen. Filmen kändes väl genomförd, som man säger när innehållet vinglar lite mellan olika ansatser men ändå håller sig på rätt köl. Snyggt filmad och klippt. Den karaktär som gav något bestående intryck var hippiemamman, spelad av Catherine Keener. Bland annat säger hon, karaktären som själv tappat kontakten med en son, nånting i den här stilen: "You look like a beloved child. Don't be unfair." Orättvis var jag också som tonåring. Det förstår jag nu när jag ibland har en trulig tonåring hemma. All den kärlek, omtanke, alla försök att göra rätt, anpassa vad man gör och säger...faller oftast platt. Och det inser inte tonåringen själv förrän hen är vuxen.