Såg en spaghettivästern från 1968 i går, Harmonica - hämnaren (Once Upon a Time in the West ), med Charles Bronson, Henry Fonda och Claudia Cardinale. Udda kameravinklar, långa tagningar och tystnader och en spännande handling som inte är direkt uppenbar förrän i slutet. Bertolucci var med på manuset ser jag i eftertexterna, Morricone stod för musiken. Men Den gode, den onde, den fule är min favorit i genren. Tillräckligt crazy för att man ska överse med råheten och vad jag minns inte samma obehagliga övergreppsestetik. Med barnen brevid sig i tevesoffan inser man att filmklassiker ofta ger en väldigt märklig bild av hjältar och könsroller. Å andra sidan kanske man inte ska hetsa upp sig över att barnen bevittnar hemskheter på teve. Barnen kanske, som videovåldsproblemsförnekarna hävdar, lär sig en massa om medier och källkritik på köpet. När jag slängde ur mig en allmän fråga om varför i helvete en sån som Bronson får en huvudroll när han inte rör på ansiktsmusklerna överhuvudtaget f