Tyckt, tänkt och tecknat...

Om du ska se en föreställning nästa jul, med eller utan barn, se den här! "Julfrossa" består av en serie inslag eller smått absurda sketcher med jul som tema. Både glädje och svårmod. Musik, sång, pantomim och underfundiga texter. Enda nackdelen var att det var över alldeles för snabbt, efter bara 45 minuter. Årets sista föreställning gick i tisdags. Jag bokar in nästa år igen. Garanterat.

Ett julkort till nära och kära, vänner och bekanta är ju trevligt. Men det hann inte bli något på posten, utan nu sitter jag och letar lämpligt familjefoto på datorn för att skicka julkort via e-post istället. Det här är ju inte aktuellt, men visst är det kul vad ungarna hittar på med mobilen av en sommarfrukost med fil och korsord. Ser plötsligt lite glamoröst ut.

Jag har fått två nya idoler den här veckan. Ja, inte Calle och Erik. Nu tänker jag på något annat än sjungande idoler. Den ena är Arne Naess, som gick bort i början av 2009. Hade inte alls planerat att se en dokumentär om en gammal filosof (hur lockande låter det?) men när jag väl fått in programmet på min teve blev jag fångad. "En liten gnutta harmlös galenskap tror jag bara är nyttigt" och "de enkla glädjeämnena är de bästa" vidhöll gamlingen. Visst verkade han lite galen - en 95-åring som åkte pulka, lekte med barn och flög luftballong, alltid med en tygnalle i fickan - men ju längre jag tittade desto mer respekterade jag honom. Och hans seriöst lekfulla inställning till livet. Det är få som verkligen vågar vara sig själva, men han vågade. Tyvärr hittar jag inte längre dokumentären med de fantastiska fjällvyer från Naess stuga på SVT play. Läser på wikipedia att han startade något som kallas ekosofi och var både aktivist och pianist (den engelskspråkiga sidan är

Antalet soltimmar i november måste fördubblats idag över Stockholm. Det var gyllengult i minst ett par timmar mitt på dagen. Tog bussen till Henriksdal och gick därifrån mot Hammarby sjöstad, längs vattnet. Det byggs fortfarande för fullt på sidan mot stan, 900 nya lägenheter ska det bli. Halkade på träbryggorna längs strandpromenaden och njöt av att se vattenytan och änderna som höll till i vasskanten. Var ute och klättrade på solbadsrondellen, gick över spångar, spanade på flotta våningar med sjöutsikt och fantasifulla gårdsmiljöer. Borta vid biblioteket var det julmarknad. Vi tittade på julgranar ackompanjerade av Sinatra, köpte några julklappar, fingrade och luktade på smycken, strumpor, plånböcker, gosedjur, krämer och hemlagad glögg, polkagrisar, honung och mycket mer. De båda kvinnorna som sålde smycken jobbade i vanliga fall på dagis. De samlar och köper in stenar av olika sorter - bland annat lava - som de sätter ihop med olika silverdetaljer till snygga armband. Inne på bibli

Svininfluensans spridning har inte precis uppmuntrat till att bege sig hemifrån. Annars var vi faktiskt på Stadsteatern häromkvällen och såg De tre musketörerna. Regissören, Alexander Moerk-Eidem, står bakom flera andra publiksuccéer på samma teater: Djungelboken, En midsommarnattsdröm. Den sistnämnda var också en anakronistisk historia. Men till skillnad från den (ja, jag veta att många blev alldeles till sig då också, men inte jag) funkar det alldeles lysande i Musketörerna. 1600-tal och 1980-tal hoprört till en sagolik färgstark underhållningspudding med något för alla, i äkta Shakespeareanda. Gay-kungen (Jan Mybrand), den punkige hertingen (Anders Johannisson), kardinalen (Gerhard Hoberstorfer), Prince-kopian med fransk brytning (vem?) och huvudrollen d'Artagnan (Johannes Bah Kunke), är alla lysande. Här finns sångare och dansare och elgitarrer och ett jäkla ös, från första början. Det är till och med lite gripande här och där. När låten Celebration brakar lös på kungens rosa f

Lördag förmiddag i slutet av november. Det skymtar något ljust mellan molnen. Känns ovanligt. F åkte med dottern till fotbollsträningen och sen vidare till Maxi för att handla mat. Min elvaåring, E - som är lika morgontrött som jag - och jag vi hade en skön, sömnig diskussion vid frukostbordet om alltifrån gårdagens utvecklingssamtal i skolan till varför tidningar publicerar recensioner. E tyckte de kunde låta bli, om de bara tänkte vara elaka. Jag tror jag lyckades förklara poängen med det hela - att det behövs motvikt, opartiskhet, konsumentupplysning. Själv känner jag mig styrkt när jag druckit mitt te och tagit del av Jane Magnussons och Johan Cronemans klokheter i DN Kultur. Deras integritet och allvar och sunda distans till allt lättköpt och lättviktigt är en bra start på dagen. Gårdagkvällen tillbringades hemma, jag blev klar med jobbet ganska sent efter avbrott för föräldrasamtal i skolan, sen skulle dottern på ridning och därefter kalas, F lagade en god middag (boef bourguign

Lukten av tång är inget jag förknippar med november. Men en sån här varm vinterdag ligger den uppspolade tången fortfarande fuktig på klipphällarna. Och luktar sommar. Nu ser jag bara ett par meter framför mig i dimman. Det är som om det inte fanns något bortom bryggan där vi stannat. Bara en stor tom rymd. Vågorna hörs när vi kommer ner på stranden. Taktfasta, skummande, brusande. Precis som på sommaren när den här lilla sandstranden brukar vara fullbelagd av handdukar, leksaker, frysväskor och solande människor i olika grader av avkläddhet. Stenarna är alldeles blanka av väta. Stora, runda stenar. Rundslipad småsten närmare vattnet skaver mot varandra för varje gång jag sätter ner kängorna. Det blåser från havet, kyler ansiktet. Ljudet av en motorbåt som vi aldrig får syn på i dimman hänger kvar i luften länge. Ljudet blåser med vindarna inåt land som om båten fortfarande var helt nära. Tånglukten blandas med jordiga dunster när vi följer stigen som vindlar in

Hållplats heter en pjäs som nu går på Stockholms stadsteater. Hade inga förväntningar alls, mer än att jag visste att det skulle bli lite smått absurt. Det var ju en giraff på hållplatsen i annonsen, ju. Föreställningen rör sig runt ett antal figurer i ett kvarter, vid en berlinsk hållplats mellan 1945 och 1995. Dansen är behållningen. En vardagskantig sorts dans som mer uttrycker en viss personlighet än en viss känslostämning. Påminner om Birgitt Cullberg, det jag sett av hennes föreställningar på teve. (Och regissören Mats Ek är väl sonen?) Själva berättelsen eller figurerna berörde mig inte nämnvärt. Fattar inte poängen med att gestalta den långa tjejen, "giraffen", som en kantig punkare, även om jag sympatiserar med idén att hon inte ska vara det vanliga, väna kärleksobjektet i blommig klänning. Förstår inte heller varför väninnan i rosa skriker hela tiden. Och Göran Ragnerstam brukar vara mer intressant än så här. Men tobakshandlaren (f.d. läraren?) i beige rock och hat

Foto: Hotel Prague city.com De senaste veckorna har SVT visat flera dokumentärer om tjugoårsminnet av murens fall, DDRs och Sovjetväldets uttåg ur historien. Filmer som De andras liv och Goodbye Lenin är gripande och lades förstås in i tablån. Ikväll var det ett program från Prag, kontrasterande intervjuer från då och nu. Jag var där strax efteråt faktiskt. Kommer ihåg att de fortfarande ransonerade plastpåsar i jeansbutiken. Och att man fick en påse extrasulor till skorna man handlade. De skulle liksom räcka länge. När jag ser stadssiluetten och hör de eftertänksamma kommentarerna minns jag plötsligt tidsandan. Det var min åsikt också, my sentiments exactly, att underhållningskulturen blev det dominerande när barnet åkte ut med badvattnet och att det gör oss fattiga i själen. Att konsumtionshetsen flyttar fokus från det som verkligen är viktigt i livet. Men nu är jag tillvand. De också. Nu hör jag att Vaclav Havel låter rätt mossig och bakåtsträvande med sitt prat om eviga värden

Jobbar på att bli mindre protestantisk. Fast det är svårt. Helgen, som utgjordes av två av de varmaste och somrigaste dagarna hittills i år, tillbringade jag till en början plikttroget med att pricka av uppgifter i familjealmanackan: räkna och göra mejlutskick om klasskassan; räkna och redovisa lagkassan; tvätta några maskiner, plocka undan på tomten, ta del av barnens veckobrev från skolan och städa undan i huset. Istället för att skjuta upp det tråkiga, bara dra ut och njuta av solen. Det vet man ju hur sånt slutar. Man dåsar och drömmer sig bort. Blir berusad av dofter från buskar och träd. Njutningsfullt handlingsförlamad. Man struntar snart i klockan, struntar i måltider, struntar i att telefonen ringer. Fastnar förhäxad med näsan i skyn där en björktrast och en skata utkämpar en duell i den döda tallkronan. Noterar ogräset mellan plattorna och skiter glatt i det. Häller upp ett glas vin. Blir myrbiten. Känner solen krypa i huden. Jo, jag gjorde det också. Till slut.

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad

Allting är fint och vackert ute. Själv diskar, tvättar, städar man och gör ett mejlutskick om klasskassan till klassföräldrarna i sonens klass, tjafsar med dottern om att hon måste duscha efter fotbollsträningen även om hon bara stått i mål (!), lyssnar till vänners och bekantas fixande och trixande för att få vardagen att gå ihop, funderar över saker man måste lösa på jobbet, undrar exakt vilket datum det var gudsonen fyller år och när vi kan få till ett däckbyte på bilen, tittar skuldmedvetet på deklarationsblanketten, uppdaterar familjealmanackan med barnens kommande matsäckar och bilreparationen och kemtvätten och matcherna och undrar när man ska ta fästingvaccinet på Vårdcentralen som är öppen för sådant 15-17 på tisdagar, om man ska sätta på maten, eller kanske byta dammsugarpåsen först och undrar hur sjutton man programmerar bort den gälla pipsignalen som diskmaskinen börjat ge ifrån sig när den är klar. Som avslutning på en sån här söndag blir det lättsmält amerikana i form av

Lyssnar på P1 I bilen mellan lördagsförmiddagens lämningar på fotbollsträning, pingisträning och återvinningscentral. Först en redogörelse för Charles Darwins personliga liv. Inte visste jag att han mådde så väldigt dåligt. Men det är klart, har man kommit fram till en teori som omkullkastar skapelseberättelsen och grundvalen för hela kristendomen - och så många människors fasta övertygelse jorden över - då är klart att man får ångest. Även om man gjort ett fantastiskt bidrag till mänskligheten. Sen ett inslag om cykeln. Just det, cykeln. Vid sidan av förklaringar av denna tekniska uppfinning fick man höra ett inslag om en man som på sjuttiotalet cyklat från Indien till Borås (för kärlekens skull, vad annars). Han hade som liten kastlös pojke blivit spådd att han skulle komma att träffa en kvinna som inte var från byn, inte från regionen, inte ens från samma land. Kanske finns det en fördel med vidskepelse ändå. Tanken på att det var möjligt att bryta upp, att skapa sig ett helt annat

Man måste bara buga och ta av hatten för Jonas Hassen Khemiri. C och jag såg pjäsen 5 x Gud på Stadsteatern. Vilken kontroll, vilken lekfullhet, vilka härligt vida svängar. Snabba kast mellan karaktärer och scener. Textinnehållet och skiftena, växlingen mellan svenska och engelska och mellan förortsslang och Strindberg, metateatern, är tillräckligt utmanande för att fånga den unga publikens fulla uppmärksamhet. Bra iscensättning också, och det tomma rummet med fyra stolar känns aldrig tomt. Kan man låna/köpa dramatiska texter precis som vanliga prosaböcker? Vardå i så fall? Jag kände samma sak när vi sett Kristina Lugns pjäs "Det är långt till Vällingby" (rätt titel?). Skulle vilja frossa i de replikskiftena och återuppleva guldkornen igen! Vi var nästan äldst i publiken, men som tur var kom ett par kulturtanter (den äldre sorten från landsbygden, som har hatten på inomhus) också. Man inser att man blivit medelålders när 19-åringarna runt omkring skrattar på ställen i pjäsen

Måndagar brukar vara jobbigare än så här. Helgens bio och fika på tu man hand med F - det har inte hänt så ofta de senaste tio åren sedan vi fick barn - och facebookandet och bloggandet gav tydligen oanad energi. Måste erkänna att jag var skeptisk till Facebook, och bloggande också för den delen. Tänkte att det bara bestod i någon sorts egenkärlek eller sunkig inbördes beundran som osnutna brats och daglediga kunde ägna sig åt (men inte borde). [Har ganska nära till moralism, om jag ska vara ärlig. Blir det så bara för att man pluggat på kulturvetarlinjen och läst svåra filosofer och lagt pannan i djupa veck? Det får liksom inte bli för enkelt. Då är det fult, tarvligt. Eller är det bara jag? Nu när jag närmar mig fyrtio har jag blivit lite mer nyanserad. Eller jag jobbar åtminstone på det. Nästan varje dag. (Kolla vad ärlig jag är nu då!)] Men så visade det sig vara både roligt och praktiskt. Okej att ingen kanske läser den här bloggen. Men det finns åtminstone en chans att... Ja, de

Filmen Mammut träffar kanske inte direkt i mellangärdet, är mer som den långsamverkande nervpåfrestan som man kan genomleva i ett sjukhusväntrum där man vet att svaret kommer att vara något man inte vill höra. Det finns från början av filmen ett underliggande hot mot den skyddade idyll som den välbeställda New York-familjen och deras husa, filippinska Gloria, verkar leva i. Huvudpersonerna är människor som vill väl och faktiskt agerar för att förbättra världen omkring sig, men de är invävda i ett nät av beroenden, en global ekonomi vars logik får dem att konsumera för att dämpa sin egen ångest. Gloria köper en leksaker till de söner hon har lämnat på Filippinerna för att jobba ihop pengar i USA till ett bättre liv för sin familj. Mamman i familjen köper matvaror till middagar som aldrig lärt sig laga och inte har tid att laga efters om sjukhusets jourtelefon ringer hela tiden. Pappan, som åker till Thailand för att skriva på ett 40-miljonerskontrakt med sin kollega i spelbransche