Tyckt, tänkt och tecknat...

När min morfar dog fick mormor, mamma och hennes syskon ägna en hel del tid åt att bära ut alla de papperskassar med gamla tidningar som trängdes runt väggarna i hans rum. Morfar kunde inte slänga. Jag har nog en släng av den där sjukan. I hyllan står en gammal pärm med tidningsklipp, de allra bästa artiklarna, som jag bara inte kunde låta gå till tidningsinsamlingen. Som skulle kunna bilda underlag till en roman, en artikel, eller åtminstone en insändare. Nu finns det ju e-arkiv, så jag har slappnat av lite. Men det går mycket tid åt att scanna tidningen på lediga dagar. Den egna kreativiteten kommer i andra hand. Nyhetssjuka, kanske. Med mitt onda ben kan jag inte vara så aktiv dessa dagar. Började denna lördag med att sitta i en fåtölj och stirra apatisk upp i taket. Satt så rätt länge. Lisa hann läsa ut sin mangabok under tiden. Hon har precis trätt in i slukaråldern. Till slut var jag tvungen att städa. Det är det enda som kan ge tillbaka självrespekten. Om gruset i hallen och smu...

Det finns en punkt i varje människas liv när hon plöstligt inser att hon inte är odödlig. Vilket alla människor inbillar sig att de är till en början. För min del började det för två somrar sen; med ett par knäckta revben. Sommaren därpå var det nära att jag aldrig kommit upp igen från den där välta kanoten. Och så i vinter; en övning i ödmjukhet med långförkylning och muskelbristning. Konvalecent igen, på kryckor! Jag hajar poängen nu. Det räcker. Bodil Malmsten skriver också om ödmjukhet . Sant, hjärtknipande och roligt, som vanligt. Ute i solen hänger smältsnön försmädligt från taken och det luktar så där fulfint vårnygammalt. I dagstidningen handlar mycket om högskoleantagningen. Alla duktiga flickor och slappa pojkar som inte får så många chanser till med de nya reglerna. Minns de där slappa killarna som tog sig rätt att håna oss andra. Jag känner åtminstone fyra unga kvinnor som blivit utbrända. Själv var jag nära. Det började med en rejäl depression i åttan. Utmattningssymptom n...

Det går verkligen ingen nöd på mig. Har mat i kylskåpet, är inte beroende av tåg, har ett jobb med flextid. Bilen har inte kört fast en enda gång eftersom snöröjarna i vår del av Stockholm gör ett bra jobb. Så jag kan bara njuta av vinterlandskapet och OS på teve. Försöker inte oroa mig över saker i andra delar av världen som jag ändå inte kan påverka mer än genom bidrag till organisationer som gör bra saker. Läste t.ex. om vad läkare utan gränser åstadkommer i Haiti. Hur man bäst stödjer demokratins grundvalar i Europa är lite svårare. Läste att den spanske domaren Baltasar Garzón hotas av suspendering efter att ha satt ljuset på massgravar från Franco-tiden. Han är tydligen ovanligt rakryggad och har vågat sätta sig upp mot både Pinochet, Kissinger, Berlusconi, ETA och förhållandena i Guantánamo. I Italien arbetar domare under mordhot från maffian för att de gör sitt jobb. Vi andra kan vara oändligt tacksamma över alla de människor som som håller FN-principerna om lika rättigheter l...

Fan vad skröplig man känner sig. Att vara tillfälligt sjuk är som att pröva på hur det är att vara riktigt gammal. Sinnena är avtrubbade. Har ingen glädje av dem längre. Maten smakar och luktar ingenting (blir en dålig kock). Ljuset pinar ögonen. Ljudet öronen. Öm i hela kroppen. Allt som brukar göra mig glad, gör mig bara deprimerad. Deprimerad för att jag inte kan glädjas, inte prata, inte delta. Till och med teve är uttröttande. Öron-näsa-hals, det gamla vanliga på vintern. Inget unikt, vet att det kommer gå över. Men förbannat deprimerande ändå. Nu är jag på bättringsvägen. Åtminstone dagtid känner jag mig på rätt väg. När mörkret lägger sig igen kommer tröstlösheten krälande. På kvällen placerar jag halstabletter och snytpapper på en armlängs avstånd från sängen, tar ett par värktabletter och en dos näsdroppar och hoppas få sova hela natten. Det här eländet brukar väl gå över på en vecka?

De senaste dagarna har näsdroppar toppat listan över bästa uppfinningar. Ohotad etta. Om jag skulle försöka mig på nån rangordning av övriga 9-i-topp skulle det se ut ungefär så här i dag: - tvättmaskinen - värktabletten - boktryckarkonsten - tampongen - kylskåpet - telefonen - filmkameran - PC:n - gitarren Lisa, som är hemma med feber efter gårdagens vaccination, tycker att tuggummimaskinen ändå hamnar på första plats. Sen kommer enligt henne: godiset, boken, spisen, ipoden, högtalaren, julafton, lampan, vågen och spelen. PS: jag borde anat att hon inte var riktigt på topp i går när hon slocknade klockan sju i soffan...(se nedan)

Foto: Hotel Prague city.com De senaste veckorna har SVT visat flera dokumentärer om tjugoårsminnet av murens fall, DDRs och Sovjetväldets uttåg ur historien. Filmer som De andras liv och Goodbye Lenin är gripande och lades förstås in i tablån. Ikväll var det ett program från Prag, kontrasterande intervjuer från då och nu. Jag var där strax efteråt faktiskt. Kommer ihåg att de fortfarande ransonerade plastpåsar i jeansbutiken. Och att man fick en påse extrasulor till skorna man handlade. De skulle liksom räcka länge. När jag ser stadssiluetten och hör de eftertänksamma kommentarerna minns jag plötsligt tidsandan. Det var min åsikt också, my sentiments exactly, att underhållningskulturen blev det dominerande när barnet åkte ut med badvattnet och att det gör oss fattiga i själen. Att konsumtionshetsen flyttar fokus från det som verkligen är viktigt i livet. Men nu är jag tillvand. De också. Nu hör jag att Vaclav Havel låter rätt mossig och bakåtsträvande med sitt prat om eviga värden...

Lyssnar på P1 I bilen mellan lördagsförmiddagens lämningar på fotbollsträning, pingisträning och återvinningscentral. Först en redogörelse för Charles Darwins personliga liv. Inte visste jag att han mådde så väldigt dåligt. Men det är klart, har man kommit fram till en teori som omkullkastar skapelseberättelsen och grundvalen för hela kristendomen - och så många människors fasta övertygelse jorden över - då är klart att man får ångest. Även om man gjort ett fantastiskt bidrag till mänskligheten. Sen ett inslag om cykeln. Just det, cykeln. Vid sidan av förklaringar av denna tekniska uppfinning fick man höra ett inslag om en man som på sjuttiotalet cyklat från Indien till Borås (för kärlekens skull, vad annars). Han hade som liten kastlös pojke blivit spådd att han skulle komma att träffa en kvinna som inte var från byn, inte från regionen, inte ens från samma land. Kanske finns det en fördel med vidskepelse ändå. Tanken på att det var möjligt att bryta upp, att skapa sig ett helt annat ...

Måndagar brukar vara jobbigare än så här. Helgens bio och fika på tu man hand med F - det har inte hänt så ofta de senaste tio åren sedan vi fick barn - och facebookandet och bloggandet gav tydligen oanad energi. Måste erkänna att jag var skeptisk till Facebook, och bloggande också för den delen. Tänkte att det bara bestod i någon sorts egenkärlek eller sunkig inbördes beundran som osnutna brats och daglediga kunde ägna sig åt (men inte borde). [Har ganska nära till moralism, om jag ska vara ärlig. Blir det så bara för att man pluggat på kulturvetarlinjen och läst svåra filosofer och lagt pannan i djupa veck? Det får liksom inte bli för enkelt. Då är det fult, tarvligt. Eller är det bara jag? Nu när jag närmar mig fyrtio har jag blivit lite mer nyanserad. Eller jag jobbar åtminstone på det. Nästan varje dag. (Kolla vad ärlig jag är nu då!)] Men så visade det sig vara både roligt och praktiskt. Okej att ingen kanske läser den här bloggen. Men det finns åtminstone en chans att... Ja, de...