Tyckt, tänkt och tecknat...

Den här affischen möter mig i ett skyltfönster i en liten norditaliensk stad. Jag stannar till, perplex. Det är något med den barnsliga estetiken, solsymbolen, de scoutaktiga ungdomarna i förgrunden, människorna som radar upp sig lätt hotfullt vid horisonten som anfallande indianer i en westernfilm. Något både löjeväckande och obehagligt. Är det ett skämt? Jag försöker förstå vad det är för en lokal. Resebyrå? Reklambyrå? Ungdomsorganisation? Sen ser jag att det står Lega Nord på dörren, namnet på det separatistiska högerpopulistiska parti som är ett av Berlusconis allierade.

Kylan när man skjuter upp fönsterluckorna på morgonen. Den oväntat sötkvalmiga doften av nybakade kakor när man stiger ut genom porten. Kullerstensgränderna i den gamla stadskärnan, slarvigt lappade med asfalt. Djupa hål i gatan där både asfalt och kullerstenar verkar vara på väg att sjunka ner mot jordens mitt. Marmorn på marken i arkaderna längs de vindlande affärsgatorna. Alla går man ur huse för att umgås på piazzan på söndagen. De små flaggorna med italienska färger över balkongräckena med texten som visar att man stöder arbetarna i en pågående rättegång mot ett gruvföretag. Tusenskönor i lekparkens gräs. Blommande magnolior på terasserna. Sällskap som tar en aperitivo före middagen, unga och gamla. Duvorna som barnen jagar. De äldre männen i keps som trampar förbi på sina omoderna cyklar. Alla som stannar för att beundra barnen. Måltiderna som tas på djupaste allvar och som smakar som ingen annan stans på jorden. De kalla stengolven och kala lägenheterna. Marknaden med allt man k...