Näst sista dagen innan Dolly, sommarkaninen, ska lämnas tillbaka. Till helgen får vi ladda upp med näsdukar och nostalgiskt titta igenom de cirka hundratalet foton som dottern tagit av det lilla luddiga krypet. Uppväxt som jag är bland allergiker har jag aldrig haft en tanke på husdjur. Och Dolly har inte ändrat på den saken. Men jag måste medge att hon är fin. Kaninen skapar någon sorts hemtrevnad, hela familjen engagerar sig i hennes väl och ve. Även om dottern som tjatat sig till kanin-på-prov, förstås fått ta största ansvaret. Och även om det är maskrosbladen eller klövern eller moroten som gör att Dolly hoppar upp av förtjusning när man närmar sig buren, känner man sig ändå lite betydelsefull.