Behövde verkligen den där jullediga slapparveckan, för nu har det brakat igång. Verksamhetsöversyn och facklig information, avtal att sätta sig in i och existentiella frågor som snurrar i bakhuvudet.Vad vill jag egentligen med mitt (arbets)liv? Tillhör jag en i princip överflödig yrkeskår, som den externa utredningen påstår? Inte har det blivit mindre att göra på jobbet heller, med underbemanning och allt som ska klaras av under det här sista året. Med jämna mellanrum halkar jag ner i dalen, när jag är ledig och hinner tänka, känna efter. Har ett enormt behov av att sova ikapp. Funderar på att erbjuda utredaren prao hos oss. Men jag känner åtminstone en trygghet i att vara anställd hos en arbetsgivare som, tror jag, lyssnar på facket och försöker
do the right thing. Fått möjlighet att gå en livs- och karriärutvecklingskurs som är en bra hjälp på vägen att förstå sina styrkor och svagheter. Får också ett visst mått av positiv energi och jävlaranamma av själva omskakningen. Läser peppande nyhetsbrev från 100% Åkerman. Verkar bra, kanske för bra. De senaste veckorna har varit fulla av möten med inspirerande människor, som ger distans till hela soppan. Har jobbarkompisar och vänner av renaste guld. Böcker, filmer och teaterföreställningar ger välbehövliga perspektivförskjutningar. Och när jag ibland träffar den flyktingpojke som jag är kontaktperson för så känns mina dalar verkligen som i-landsproblem. Jag har i alla fall inte levt som flykting sen jag var tio, lämnat familj och vänner bakom mig, tvingats ta mig ensam över en hel kontinent eller blivit skjuten i armen av en 'laserman' i någon grekisk hamnstad.
Kommentarer
Skicka en kommentar