Tyckt, tänkt och tecknat...

Julfrossa igen. Teater Pero s alltså. Nästan lika bra som förra årets. Mim, sång och crazy humor. Blåskompad jullåt i reagge-takt, smältande snögubbe, julbråkande familj, längtan och klarsyn och ett äkta trolleritrick mitt i alltihop. Är det redan slut?! undrar man när timmen gått. Enstaka biljetter lär finnas fram till trettonhelgen.

Utförsäljningshörnan var det "smartaste" inslaget på Beckmans-elevernas julmarknad i helgen. En kille hade satt upp sin skylt: Efter 3 år är jag klar, allt ska bort. Det satt små orange prislappar på allt på hans skrivbord, från matlådan till suddigummet. Det fanns mycket annat bra och mer julmarknadsanpassat också, som oxiderade silversmycken, örhängen av gnistrande bitar av CD-skivor, affischer, vykort, kläder. Allt snyggt och fyndigt förstås som det anstår nyutexade reklam- och designelever. Inspirerande.

Missade du debatten om Elisabeth Gerles kyrkofinansierade bok som jämförde humanister och sverigedemokrater i höstas? Det gör inget. Men ett inlägg i UNT den 26/11 är värt att läsa. Författaren sågar Gerle längs med fotknölarna, men utan att förneka att även ateister kan vara intoleranta. Detta däremot är en diskussion som behövs inom Humanisterna, för utan självkritik blir ju varje förening outhärdligt självgod. Sen är det (återigen) bevisat att kultur är nyckeln till ett hälsosamt liv, se UNT än en gång . Skuggutredningen och tankesmedjan Det Osynligas " Parlören - en ordbok för icke mätbara värden " samlade den kanske mest rejäla bevisskörden på det ämnet. Fler saker har hänt sen jag sist gjorde ett inlägg. DO har t.ex. beslutat att en barnskötarelev blev religiöst diskriminerad när hon inte fick bära niqab (heltäckande slöja) under utbildningen. Men vill man ha "osynlig" personal på dagis, hur pedagogiska och välutbildade de än är? Var ska gränsen egentligen gå

Hösten övergår i vinter, med ett tunt lager av vitt på marken om morgnarna. Den obligatoriska förkylningen slår till. Man längtar till långa soliga promenader men tillbringar halva helgerna i köpcentra på jakt efter vinterkläder till barnen och annat oundvikligt. Och rätt mycket tid i soffan med snytpapper, te, teve, tidning. Ska läsa ut bokcirkelboken " Kan du säga schibbolet ?" - som handlar om några svenskiranier - till nästa helg. DNkultur (som jag inte skulle klara mig utan) hade en intervju med iransk författare idag, en text jag aldrig skulle läst om det inte varit för boken. Båda ger nya infallsvinklar, ifrågasätter det självklara i vårt västerländska sätt att se på världen. Nyttigt.

En lugn lyckokänsla i kroppen hela vägen hem, trots bussträngsel, blöta täckjackor och novembermodd under skorna. Samma känsla som varje gång jag ser en Woody Allen-film. Har inte vi alla fått tampas med hopplösa situationer, liksom. Gör vi inte alla vårt bästa ändå, liksom. Vi kommer fortsätta göra våra små misstag, men åtminstone försöka undvika de stora, liksom. Det är svårt att sätta fingret på vad det är med hans filmer, men det har nåt att göra med att finna sig i denna ödets ironi att vara människa. Att erkänna alla de missriktade drömmar, begär, fel och brister som var och en av oss är mer eller mindre programmerade eller behäftade med. Och ändå, eller just därför, förstå att njuta av de glimtar av gudomlig lycka som ett liv ändå innehåller. Hur mycket ateist man än är. (Eller som berättarrösten säger i filmen: Ibland hjälper illusioner bättre än medicin.)

En ny arbetsvecka närmar sig. Bäst att hålla nere kaffekonsumtionen, annars kan det gå som i den här filmen (obs: inget för lättskrämda)...

Nu hänger inte löven kvar på de frusna grenarna länge till. Men den här helgen sprakar det ännu i trädkronorna och frasiga lövhögar prasslar lekfullt runt fötterna. Igår gick vi i parken vid vattnet i bländande höstsol. Idag nötte vi Gamla stans kullerstenar och studerade turister och uppklädda söndagsflanörer. Skulle haft användning för ett par solglasögon, men de är nedpackade för säsongen någonstans. Fikade på Gränden, som inte längre är någon charmig hemvist för gamla pinnstolar och trasmattor. Sökte upp några gallerier och såg bl.a. målningar av Eva Rydkvist, Eva Edberg och Marianne Fogelberg och fantasifulla lampor. Inspirerande. Endera dan spänner jag upp en duk och letar fram oljefärgerna igen. Det kommer liksom alltid nåt emellan. Nu är diskmaskinen utbytt, men tvättmaskinen behöver en översyn eftersom den inte längre per automatik pumpar ut vattnet. Glaciären som täckte hela bakre kylskåpet är avlägsnad för andra gången på ett halvår, men idag slutade även mikron att fungera.

Lyssnar på gamla låtar av Simon & Garfunkel - The boxer, I am rock, Leaves that are green - kommit in i nån vurm för 1960/70-tal. Sepiabrunt, mossgrönt. Det är väl modeindustrin och trendmakarna som har knuffat mig till detta mentala tillstånd. Gillar både det sentimentala och det obekymrat glättiga från den tiden. Letar upp gamla Barbara Streisand-filmer i screwball-facket till lördagkvällen, som What's up doc? och Funny girl där hon ränner runt San Fransisco och pratar omkull alla människor i sin underbara tweedkeps. L har läst ut ännu en hästbok och sitter brevid och knaprar hembakta grissini och säger plötsligt "Jag vet inte vad det är, men jag känner mig alldeles lycklig idag." Instämmer. Oavsett det jävliga allmäntillståndet i världen.

Gillar Dan Jönssons spaning i gårdagens DN Boklördag-krönika (finns inte på dn.se än) och sympatiserar med hans syn på klassikerna som allmänningar. Men snälla Dan, kalla för tusan inte Austens romanvärldar för "skira"! Den som ännu inte upptäckt att berättelserna, bakom försäljningsargumentet "romantik", framför allt beskriver makt, könsroller och hierarkier - den begränsade handlingsfriheten för människor inom väldigt snäva sociala ramar - så är det bara att gratulera, de har en läsupplevelse kvar. Sätt i gång och läs: Stolthet och fördom, Förnuft och känsla, Övertalning, Emma, Northanger Abbey... Eller menar Dan helt enkelt att alla de som inte sett mer än ett klipp ur en kostymfilm med t.ex. Keira Knightley eller något bokomslag porträtterande passiva 1800-talskvinnor i ömtåliga klänningar kan förledas att tro att det är något skirt över Austens romaner? I så fall må det väl passera. En förklaring till att jag själv reagerar så fort någon antyder att en fäble

Ibland är det ljummet, ibland är det riktigt bra. Aktuellt i SVT, alltså. Idag med bland annat ett reportage av Erica Bjerström (vem annars, hon borde få något journaliststisk pris snart, om hon inte redan fått det, för sin ihärdiga och grundliga belysning av avgörande frågor - länken går till ett inslag tidigare i år på samma ämne) om hur väderförhållandena påverkar tillgången på mat globalt. En tillbakablick visade att det var precis en sådan matkris som gav upphov till 2008 års kravaller i några fattiga länder. Och hon gjorde i samma inslag kopplingen till cynisk spekulationshandel med råvaror på börsen. Kan man känna annat än hat för människor som spekulerar i andras hunger och svält? Nä, det kan man inte. De borde söka hjälp. Finansidioterna.

Inte nog med att diskmaskinen la av igen (enligt sin egen halvårstidtabell) idag. Jag kan inte heller lägga upp bilden på tänkvärt klotter vid Slussen ("Vackert. Plågsamt. Kort." Livet i ett nötskal!), eller fotot från den soliga promenaden i Hammarby sjöstad. Först måste jag ta reda på hur man överför foton från sin HTC-telefon till datorn. Går inte med sladd, inte med Bluetooth, inte via e-post och inte med tankeöverföring. Jobbigt. Jag är inte en sån person som älskar att ta mig fram i elektronikens värld och testa alla knappar, sladdar och kombinationer för att se vad som händer. Jag gör det högst motvilligt om motivationen är tillräckligt stark. Kvällste känns mycket mer lockande. Och en Voltaren mot värken i axeln. PS: Något säger mig att jag borde varit på plats och hört Ralph Nader föreläsa på Stockholms universitet när jag hade chansen i veckan. Han turnerar visst Norden just nu, läs t.ex. artikeln i HBL . PSS: Nu är bilderna på plats. Vanlig hederlig e-post.

Förr tyckte jag att det enda rätta var att rösta ideologiskt. Men i år röstade jag på ett sakfrågeparti i riksdagsvalet. Miljöpartiet. Nu hoppas jag bara att de på ett balanserat sätt använder sina mandat till att samarbeta med den nya regeringen så långt det är rimligt. En krönika jag läste under dagen handlade om att Socialdemokraterna förlorat kontakten med sina kärnväljare, den stora medelklassen. Att väljarna nu befinner sig i slutet av den klassresa som partiet alltid strävat efter, men partiet är kvar vid utgångspunkten. Pjäsen Ön på Stadsteatern, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, handlade om några personer med erfarenhet av just det där, när hjärta och plånbok pekar åt olika håll. Är det förresten bäst att tiga ihjäl Sverigedemokraterna, eller att behandla dem som vilket parti som helst och låta dem straffa ut sig själva med ogrundade argument? Jag lutar åt det senare. Att ducka för en diskussion om problem, likväl som fördelar, med migration är en dålig taktik. Men nog

Det finns låtar som jag inte får nog av. Det känns lite skämmigt att " Africa " med Toto är en av dem. Men det är något med tonspektrat i den låten, från den djupa bastakten (jag gillar tunga bastakter) till den ljusa doaslingan (jag älskar höga stämmor) och det högstämda anslaget. Om man slår på Star FM en lördagkväll finns stor chans att man får höra just den, eller någon annan sommarplåga daterad 1970-90-tal. Som simmar omkring i blodsystemet sedan tonåren, som man kan texten till. "Heartbreaker" med Dionne Warwick sveper också ut i köket medan jag lagar middag. Ingen prisvinnande låttext, men vilken sångteknik! Varför känner jag att jag måste vara så vuxenseriös att jag inte låtsas om att det finns poplåtar med mer än 2 år på nacken som fortfarande gör mig knäsvag? Det vore kanske att erkänna att den där osäkra tonåringen men en gång var, som kände av de där tonerna och texterna ända in i hjärtat, trots allt bor kvar nånstans. Allt som är passerat är pinsamt (n

Man gör det för barnen. För att få se deras lyckliga ögon och deras sockerstinna kroppar spritta av energi. Och tänker sig att man ska spatsera omkring med sin man, sitta ner på en bänk i solen och tala med varandra, djupt och innerligt. Men i en nöjespark är det trängsel, skräp, frityros och påträngande musik överallt. Det finns inga lediga parkbänkar i solen. Efter två timmar vill jag bara därifrån och vi har inte diskuterat en lämplig tid för sorti eller hur mycket pengar dottern och hennes kompis borde få göra av med. Vi har olika åsikter om dessa saker. Så jag börjar tänka svarta tankar om att nöjesparker bara är ett sätt att döva alla mänskliga behov och sinnen, att jag inte vill döva mina, att jag inte står ut en sekund till och så vidare. Och maken tycker jag är en glädjedödare. Sen åker vi äntligen hem och dricker te och glömmer alltihop för den här gången. Tills nästa sommar när jag får för mig att besök på nöjesfält förmodligen är en paragraf i barnkonventionen. När jag ser

Ironiskt nog blänker en strimma sol över fastlandet. Vi stack iväg ut till ön över dagen eftersom alla prognosmakare enats om att solchanserna var stora denna septemberlördag. Och soligast brukar det ju vara i skärgården. Sitter här och skriver och ser ut över fjärden och det efterlängtade glittret i vattenkruset långt borta, vitt ljus som plötsligt hälls ner ur molngliporna. Var nära att ge upp på vedspisen. Men det satt trots allt ingen kråka i skorstenen. När röret blivit tillräckligt varmt, efter ett tiotal tändstickor, hopknycklade tidningssidor och förkolnade pappersrullar, så slutade det att ryka in och började spraka så där hemtrevligt som det ska göra i vedspisar på landet. Fast det är inget emot solvärmen. Efter en stund har himlen spruckit upp, solen bländar och går rakt igenom fönster och brädvägg och det börjar kännas sommar. Nu sover delar av familjen middag därute. En fluga surrar mot fönstret. Datorn surrar på bordet. Härinne är det bara jag och vedspisen och all tid i

(foto: filmofilia.com) Fredagsmyset började med tapas i köket och sen landade familjen i soffan med chips och en äventyrsfilm: Prince of Persia. Bättre än mina farhågor och med inspirerande parkour-inslag. Om jag ska fortsätta på samma spår som i förra inlägget, så gissar jag att baktanken med den här rullen är att neutralisera den arabiska ilskan. Efter Irakinvasionen och Muhammed-karikatyrerna (och nu senast den galne bokbålsprästen), så behövs något lugnande. Alltså tar vi en hjältesaga, förlägger den till "Arabien" och planterar in amerikanska ideal: individen i fokus, ödet formar vi själva, man behöver inte följa traditionerna, det är vars och ens skyldighet att sätta sig upp mot makten om den upplevs moraliskt tvivelaktig. Jag raljerar inte, alla försök att minska rekryteringen till självmordsbombarsekter är lovvärda. Mike Newell tycks ha sina fingrar i alla framgångsrika brittisk/amerikanska filmsyltburkar, från den här till min favoritsvit med Fyra bröllop och en beg

Filmen "Har du hört ryktet om Morgans?" är ett försök att gifta ihop deckarspänning med romantisk komedi. Den är inte helt lyckad som romcom (många oneliners, ingen attraktion) och inte heller i spänningsgenren. Undrar om det är ett försök av Hollywood, som alltid gör film av politik, att ge Obama draghjälp? Alltså; Amerika har en president som av majoriteten av befolkningen verkar upplevas hotfullt anti-amerikansk (liberal, intellektuell, icke-dogmatisk). Därför behövs en underhållande blockbuster som limmar ihop befolkningen och sluter leden. Som säger att vi alla är lika goda medborgare - stadsbor som lantbor, demokrater som republikaner, vapenkramare som vegetarianer. Ergo: Sex-and-the-city-Carrie (som personifierar NY) åker ut på landsbygden och får uppleva det genuint omtänksamma småstadslivet. Hollywood har ju gett oss en helt egen historieskrivning i fosterländskt/världsmedborgaraktigt uppbygglig anda, alla dessa filmer där goda (amerikaner och deras allierade) vinner

Vad jag kommer sakna av semestern: Läsa tidningen länge varje morgon, nya och klassiska böcker. Skriva själv – att sitta inne är helt okej när man gått och sprungit en halvtimme på morgonen. Lyssna på musik - klassisk och annan jag sällan tar mig tid för: Eurythmics, Pretenders, Beck, Regina Spector och all fantastisk musik som väntar i hyllan och i Spotify. Vara i skuggan av träden eller under den vida himlen vid havet. Lyssna på kloka människor - vänner på somriga middagar, okända i radio (Johan Rabaeus, Eva Dahlgren, Elisabeth Åsbrink, Ulf Danielsson, Karin Johannisson, Ulf Malmros och andra i Sommar i P1). Se på teve: bra filmer, romantiska dramakomedier, serier, stand up, Austen-filmatiseringar. Hålla sinnena skärpta, lyssna utåt och inåt, dröja i varje tanke, känsla. Försöker hålla kvar känslan av oändliga möjligheter och oändlig tid när hösten och arbetet tar vid och den här parentesen av genuint vara är över, för den här gången.

Återupptäcker P1 efter ett år i radioskugga. Intressant intervju med Plura vid diskbaljan igår. Ska lyssna på några sommarpratare här i skuggan idag, via webben. Elisabeth Åsbrink, Eva Dahlgren, Mats Sundin, Amanda Jenssen. Gick ut med soporna, höll på att ta kål på mig. Ville kasta mig i sjön direkt, går inte. Är ju hemma bland asfalten just nu. Väntar på att kaffet ska svalna. Förutom P1 och närhet till havet gläder jag mig denna sommar annars åt att jag satsat på härdiga plantor i den försummade trädgården. Mynta, oregano och hallon går det ingen större nöd på trots ett par sommarveckor i 30-gradig värme. Intar en hård inställning som trädgårdsägare: låt de starkaste överleva. Nu ska jag försöka skriva, inte oroa mig eller städa, medan familjen är utflugen på campingsemester. Fast egentligen vet jag inte om jag vill bli klar med mitt bokprojekt. Vad skulle jag göra då?