Tyckt, tänkt och tecknat...

Snökaos, det värsta på hundra år. Men just nu får den fyrtiofemte presidenten i Amerika allt annat att blekna. Börjar ta in kontexten som gjort det möjligt för en pajas utan politisk erfarenhet att vinna valet och få nästan lika många röster som en välmeriterad Hillary Clinton (som ju faktiskt fick flest röster, men pga elektorssystemet ändå inte blir president). Polariseringen mellan stad och landsbygd, den hotade manliga vita medelklass (som jag misstänker i stor utsträckning även styr vad deras  ekonomiskt beroende  hemmafruar tycker och röstar på - på något annat sätt kan jag inte begripa att även vita kvinnor i stor utsträckning valde honom) som tycker att alla andra grupper fått det bättre på deras bekostnad. Självklart handlar det om sexism och glastak, och om en uppdämd rasism. Inte tänkte dessa män låta en kvinna ta över, efter att de tvingats stå ut med en svart president, nej nu var måttet rågat! Hot och hat och en mycket obekymrad inställning till sådant som mäns

Glad att mötas av alla färger, rött, gult och olika nyanser av grönt, när jag öppnar dörren. 

Vad gör en roman bra? Och varför tröttnar man ibland utan att orka fortsätta?  Jag tänker på Josefine Klougarts “En av oss sover” som är den senaste bok som jag verkligen sträckläste på bara ett par dagar, och på Dostojevskijs “Idioten” som var en plåga att ta sig igenom.   "En av oss sover" sögs jag in i tack vare en otrolig närhet, direkthet, en okonstlad precision som förmedlades främst via språket. Själva historien var inte särskilt spännande, den utspelar sig i en vardaglig lantlig miljö bland vardagliga personer. Men det var något med hur huvudpersonens tankar förmedlades och det lyriska språket som inte liknar något jag läst tidigare. Jag gissade att huvudpersonen bearbetade någon sorts sorg, hon verkade inte riktigt själv veta hur hon mådde och verkade nästan ha släppt taget att försöka styra vad som hände i hennes liv. Samtidigt ägde hon en självklar auktoritet och urskiljningsförmåga. Det fanns något att upptäcka om henne. Hon visade motstridiga egenskaper. Ba

Läser just nu tre böcker samtidigt - ovanligt intensivt för att vara mig! Elena Ferrantes Min fantastiska väninna, Karl-Ove Knausgårds Min kamp (första delen) och deckaren Bränd himmel av Gilly MacMillan, som DN vänligt no g gav prenumeranter som ebok i somras. Kampen lyssnar jag på som ljudbok från bibblan till och från jobbet och Ferrante läste jag som vanlig pappersbok. Läsverktyg anpassade till olika situationer, underbart! Det blir ju mer läst på det sättet. Alla tre bra eller väldigt bra när det gäller Elena och Gilly. Hoppas kampen tar sig i kommande böcker, just nu är det ett tragglande med detaljer utan urskillning. Kanske har detta tragglande en mening som kommer att visa sig, kanske inte. Hade i alla fall glädjen att diskutera Ferrantes bok med läsarcirkeln i söndags, alltid lika kul. Och skrivandet? Återkommer till det.  

Ingen idé att hymla med det. Jag skriver. Så är det med det. P3 Serie söker just nu programförslag så jag har precis skickat in två olika synopsis. Den här sommaren har jag skrivit två noveller också. Och ett bokmanus får nog anses färdigt, det med efter många år. Någon gång får man släppa sargen (ta fart ut på isen och se vad som händer, vara beredd på passningar och tacklingar). Det är roligt och utmanande att skriva, något av det bästa jag vet. Prenumererar på en tidskrift med regelbundna tips och inspiration . Har också lyssnat på skrivarpoddar och läst bloggande lektörers tips hos författarcoachen Ann Ljungberg. Allt för att få motivation att skriva mer, skriva bättre. Det är en tanke som börjat slå rot, eller snarare en gammal dröm: att skapa utrymme för att skriva mer. Skapa nån sorts plattform för det.

Jag antog just skrivutmaningen på Skrivarsidan. Det var inte så enkelt att hålla sig till bara 100 ord! Man får rensa bort mycket. Men det var en nyttig påminnelse om att det kan vara bättre att ge utrymme för läsarens fantasi än att brodera ut för mycket. Så här blev det - om minnet från första gången jag var i fjällen sommartid: "Vi går på rad. Här finns ingen stig, inga träd. Bara ett kargt landskap under en väldig himmel. När regnet kommer springer vi hukande mot en liten bro. Mamma tar fram matsäcken. Jag rullar upp tunnbrödet och tittar på det mörka köttet. Renhjärta. En muskel vilken som helst. Jag biter försiktigt en tugga. Rökt och salt. En besvikelse, precis som det gula bäret jag hittade, trots att mamma sagt att hjortronsylt är jättedyrt. Jag har har skoskav, lockpermanentat hår som hänger i stripor efter regnskuren och nästan likadan jacka som Jennifer i Flashdance. Jag är femton år och vill hem." Prova själv att skriva 100 ord om en sommar du minns