På väg hem från jobbet passerade jag en man vars ansikte var väldigt bekant. Precis när vi gått förbi varandra insåg jag: honom har jag känt. Kan bara inte placera. Lång, ljus, arrogant leende, distingerade glasögonbågar. Hjärnan snurrar igång och börjar leta i det inre kartoteket. Kan det vara en tidigare kollega, en gammal kursare från universitetet, en dagisförälder, en läkare jag gått hos, någons brorsa? Eller kanske bara någon jag sett på teve?? Jag vet att jag kommer på det, förr eller senare. Hur många nya ansikten ser man inte en vanlig dag. På tåget, jobbet, lunchrestaurangen, mataffären, mötet, träningen och framför teven? Jämfört med år 1912 så måste det vara så oerhört många fler! Det är ett under att man håller reda på alla. Eller, det gör jag ju inte uppenbarligen.
Om du undrar vad idéhistoria ska vara bra för, läs den här artikeln av Håkan Lindgren . Jag pluggade idéhistoria vid Stockholms universitet och det är ett av de bästa val jag gjort. Formade mig som människa. En av dem som formade mitt sätt att se på världen var Norbert Elias, som Lindgrens artikel handlar om. Boken "Sedernas historia" är som sagt ingen historia över framstegen på bordsskickets område, utan "mentalitetshistoria", en teori om vad som driver samhällsutvecklingen. Enligt Elias handlar det inte om t.ex. något gudagivet, någon automatisk drivkraft mot allt högre stadier eller om människans egoistiska intressen, utan det är sociala processer, summan av många människors olika val som styr utvecklingen...

Kommentarer
Skicka en kommentar