På väg hem från jobbet passerade jag en man vars ansikte var väldigt bekant. Precis när vi gått förbi varandra insåg jag: honom har jag känt. Kan bara inte placera. Lång, ljus, arrogant leende, distingerade glasögonbågar. Hjärnan snurrar igång och börjar leta i det inre kartoteket. Kan det vara en tidigare kollega, en gammal kursare från universitetet, en dagisförälder, en läkare jag gått hos, någons brorsa? Eller kanske bara någon jag sett på teve?? Jag vet att jag kommer på det, förr eller senare. Hur många nya ansikten ser man inte en vanlig dag. På tåget, jobbet, lunchrestaurangen, mataffären, mötet, träningen och framför teven? Jämfört med år 1912 så måste det vara så oerhört många fler! Det är ett under att man håller reda på alla. Eller, det gör jag ju inte uppenbarligen.
Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...
Kommentarer
Skicka en kommentar