På väg hem från jobbet passerade jag en man vars ansikte var väldigt bekant. Precis när vi gått förbi varandra insåg jag: honom har jag känt. Kan bara inte placera. Lång, ljus, arrogant leende, distingerade glasögonbågar. Hjärnan snurrar igång och börjar leta i det inre kartoteket. Kan det vara en tidigare kollega, en gammal kursare från universitetet, en dagisförälder, en läkare jag gått hos, någons brorsa? Eller kanske bara någon jag sett på teve?? Jag vet att jag kommer på det, förr eller senare. Hur många nya ansikten ser man inte en vanlig dag. På tåget, jobbet, lunchrestaurangen, mataffären, mötet, träningen och framför teven? Jämfört med år 1912 så måste det vara så oerhört många fler! Det är ett under att man håller reda på alla. Eller, det gör jag ju inte uppenbarligen.
Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...
Kommentarer
Skicka en kommentar