Sträckläste sista halvan av Patti Smiths självbiografi "Just Kids" igår kväll. Fick tips om den av kompisar från helt olika världar, så jag blev nyfiken. Tonen är inledningsvis lite naivt självgod, men det kan mycket väl vara ett medvetet sätt att spegla en jagstark tonårings konstnärliga uppvaknande i 60-talets New York med normuppluckring och new age-filosofi. Av alla de namn som droppas boken igenom känner jag kanske igen en tiondel, men det gör inte så mycket, jag hör tonen i alla fall och jag ser gatorna framför mig fast jag aldrig satt min fot i staden. De av oss som någon gång tillhört de skapandes skara - och jag misstänker att det är många fler än vad statistiken inte utvisar (för någon statistik finns knappast och jag tror hursomhelst att konstnärligt uttryck är ett behov människor föds med) - känner i alla fall igen oss i viljan att leva programmatiskt gränslöst, utan rollspel, ständigt sann mot sin inre kompass. Ur boken om Patti och hennes livslånga vänskap me