Fortsätt till huvudinnehåll

"Platsens själ" på Artipelag är värd ett besök

 Artipelag heter ett nytt konstmuseum på Värmdö. Just nu visas utställningen Platsens själ: en blandning av måleri, foto, skulptur, textil och film. Jag fastnade för filmsekvensen Shadow Room som visas på en hel vägg, i naturlig skala. Var övertygad om att den var gjord av en kvinna, eftersom det är en stillsam, cyklisk, tyst betraktelse över hur ljuset förändrar ett rum. Men konstnären heter Jonas Dahlberg. Kameran panorerar helt enkelt från sida till sida och varje gång står solen annorlunda på himlen och skuggorna och dagrarna förändrar rummets karaktär. Jag blev som 
förhäxad. Det var en befrielse att sjunka in i mörkret och tystnaden och bara registrera detaljerna i det filmade rummet - de gammaldags höga golvlisterna, de djupa fönstersmygarna, järnsängen, den ojämna väggputsen, den franska pinnstolen - låta tankarna fylla det där rummet och samtidigt njuta av lövskuggor, solreflexen i en sängutsmyckning, glansen i handfatet som skymtar. Det påminde mig vagt om gamla svartvita filmer jag sett och semestrar i sydeuropeiska byar. Efteråt läser jag programbladet som ger en bra beskrivning av upplevelsen: 
filmen försätter betraktaren i ett tillstånd  som bjuder på en inre resa där filmen blir en projektion av betraktarens egna minnen. Och eftersom jag varken sett Vampyr eller Nostalgia och sällan upplevt naturen som ett hot, så var det enbart en positiv upplevelse. En annan sak som fångade mig var målningen The Architecht and the Mime av Kristina Jansson. Den är utförd i blandteknik och ger en illusoriskt tydlig bild av ett manligt arbetsrum med panoramavy över spetsiga alper. Redan innan jag läste i programmet fick jag en association till Örnnästet. Läser i programbladet att uppdraget till de 16 konstnärerna var att kommentera arkitekturen, platsen och naturen där museet placerats. Kanske är bilden en kritisk reflektion om hur man söker platser som kan erbjuda utkikspunkter och ge en känsla av makt över omgivningarna. Hur som helst gillar jag verkligen själva målningen, utförandet. Den har dessutom en pendang, som ett fotonegativ, som hänger på väggen mitt emot. Blir inspirerad. Måste röja det där rummet i källaren som jag vill göra om till arbetsrum/ateljé! 


Fakta om Artipelag
Bara den fantastiska byggnaden i trä, betong och glas är värd ett besök, och det är gratis. Man kan strosa på taket, se ut över viken och besöka restaurangen eller kaféet. Inträdet till de två utställningssalarna kostar 200 kr om man vill se båda. Det går att ta skärgårdsbåt till Hålludden och att få en skön skogspromenad och kustupplevelse längs den träbro och naturstig som anlagts runt museet på udden. Vill man känna sig som en riktig kulturtant ska man förstås ta en räksmörgås i kaféet för 95 kr, annars finns en buffé som är riktigt bra 150 kr. I en utställningssal finns dessutom en vådlig blandning av äldre verk - något dödsbo som skänkt sin personliga samling, tänker jag innan jag läser att det är en fortsättning på Platsens själ - med enstaka motiv av Sven X:et Erixon, Sigrid Hjertén, Ivan Augéli. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om du inte vet vad du ska plugga, läs idéhistoria!

Om du undrar vad idéhistoria ska vara bra för, läs den här artikeln av Håkan Lindgren . Jag pluggade idéhistoria vid Stockholms universitet och det är ett av de bästa val jag gjort. Formade mig som människa. En av dem som formade mitt sätt att se på världen var Norbert Elias, som Lindgrens artikel handlar om. Boken "Sedernas historia" är som sagt ingen historia över framstegen på bordsskickets område, utan "mentalitetshistoria", en teori om vad som driver samhällsutvecklingen. Enligt Elias handlar det inte om t.ex. något gudagivet, någon automatisk drivkraft mot allt högre stadier eller om människans egoistiska intressen, utan det är sociala processer, summan av många människors olika val som styr utvecklingen...

Vindsurfare vid Björkviks brygga

Lukten av tång är inget jag förknippar med november. Men en sån här varm vinterdag ligger den uppspolade tången fortfarande fuktig på klipphällarna. Och luktar sommar. Nu ser jag bara ett par meter framför mig i dimman. Det är som om det inte fanns något bortom bryggan där vi stannat. Bara en stor tom rymd. Vågorna hörs när vi kommer ner på stranden. Taktfasta, skummande, brusande. Precis som på sommaren när den här lilla sandstranden brukar vara fullbelagd av handdukar, leksaker, frysväskor och solande människor i olika grader av avkläddhet. Stenarna är alldeles blanka av väta. Stora, runda stenar. Rundslipad småsten närmare vattnet skaver mot varandra för varje gång jag sätter ner kängorna. Det blåser från havet, kyler ansiktet. Ljudet av en motorbåt som vi aldrig får syn på i dimman hänger kvar i luften länge. Ljudet blåser med vindarna inåt land som om båten fortfarande var helt nära. Tånglukten blandas med jordiga dunster när vi följer stigen som vindlar in ...

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/