Fortsätt till huvudinnehåll

"Platsens själ" på Artipelag är värd ett besök

 Artipelag heter ett nytt konstmuseum på Värmdö. Just nu visas utställningen Platsens själ: en blandning av måleri, foto, skulptur, textil och film. Jag fastnade för filmsekvensen Shadow Room som visas på en hel vägg, i naturlig skala. Var övertygad om att den var gjord av en kvinna, eftersom det är en stillsam, cyklisk, tyst betraktelse över hur ljuset förändrar ett rum. Men konstnären heter Jonas Dahlberg. Kameran panorerar helt enkelt från sida till sida och varje gång står solen annorlunda på himlen och skuggorna och dagrarna förändrar rummets karaktär. Jag blev som 
förhäxad. Det var en befrielse att sjunka in i mörkret och tystnaden och bara registrera detaljerna i det filmade rummet - de gammaldags höga golvlisterna, de djupa fönstersmygarna, järnsängen, den ojämna väggputsen, den franska pinnstolen - låta tankarna fylla det där rummet och samtidigt njuta av lövskuggor, solreflexen i en sängutsmyckning, glansen i handfatet som skymtar. Det påminde mig vagt om gamla svartvita filmer jag sett och semestrar i sydeuropeiska byar. Efteråt läser jag programbladet som ger en bra beskrivning av upplevelsen: 
filmen försätter betraktaren i ett tillstånd  som bjuder på en inre resa där filmen blir en projektion av betraktarens egna minnen. Och eftersom jag varken sett Vampyr eller Nostalgia och sällan upplevt naturen som ett hot, så var det enbart en positiv upplevelse. En annan sak som fångade mig var målningen The Architecht and the Mime av Kristina Jansson. Den är utförd i blandteknik och ger en illusoriskt tydlig bild av ett manligt arbetsrum med panoramavy över spetsiga alper. Redan innan jag läste i programmet fick jag en association till Örnnästet. Läser i programbladet att uppdraget till de 16 konstnärerna var att kommentera arkitekturen, platsen och naturen där museet placerats. Kanske är bilden en kritisk reflektion om hur man söker platser som kan erbjuda utkikspunkter och ge en känsla av makt över omgivningarna. Hur som helst gillar jag verkligen själva målningen, utförandet. Den har dessutom en pendang, som ett fotonegativ, som hänger på väggen mitt emot. Blir inspirerad. Måste röja det där rummet i källaren som jag vill göra om till arbetsrum/ateljé! 


Fakta om Artipelag
Bara den fantastiska byggnaden i trä, betong och glas är värd ett besök, och det är gratis. Man kan strosa på taket, se ut över viken och besöka restaurangen eller kaféet. Inträdet till de två utställningssalarna kostar 200 kr om man vill se båda. Det går att ta skärgårdsbåt till Hålludden och att få en skön skogspromenad och kustupplevelse längs den träbro och naturstig som anlagts runt museet på udden. Vill man känna sig som en riktig kulturtant ska man förstås ta en räksmörgås i kaféet för 95 kr, annars finns en buffé som är riktigt bra 150 kr. I en utställningssal finns dessutom en vådlig blandning av äldre verk - något dödsbo som skänkt sin personliga samling, tänker jag innan jag läser att det är en fortsättning på Platsens själ - med enstaka motiv av Sven X:et Erixon, Sigrid Hjertén, Ivan Augéli. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...