Men det där är ju jag, tänker jag när jag läser SvD-artikeln om sk. högkänsliga människor. Den skulle jag vilja hålla upp framför alla - kanske främst min man - som tycker att jag ibland är för långsam och defensiv, när jag borde vara snabb och impulsiv, som han. Högkänslighet tycks vara ett nedärvt personlighetsdrag hos en femtedel av befolkningen. Via artikeln kan man klicka och komma till ett snabbtest. Högkänslighet tar sig t.ex. i uttryck så här: Rikt inre liv, lätt att bli uppjagad, undviker situationer som överväldigar, känslighet för höga ljud. Forskaren Elaine Aron säger: "Jag brukar skämta och säga att om man alltid är väldigt noga med att lokalisera nödutgången när man går på bio, blir man lätt stämplad som neurotisk – till den dag det faktiskt börjar brinna. Då uppfattas man i stället som väldigt smart." Jag gillar hennes slutkläm på artikeln: "I vår kultur uppfattas högkänslighet ofta som något negativt, men såväl omgivningen som de högkänsliga själva borde fokusera mer på allt som de har att erbjuda. De har till exempel hög empati, är goda lyssnare, ser saker som andra missar och fattar ofta väl genomtänkta beslut. Detta är egenskaper som behövs i vårt samhälle." Och hör sen. Tror dock inte jag vill vara med i den nybildade föreningen... Har dubbla känslor för föreningar. Däremot är jag säker på att opposites attract!
Ny artikel i Internetworld i augusti 2013: Vi måste ta vara på de introvertas egenskaper. Word.
Kommentarer
Skicka en kommentar